Första blogginlägget

Jag vet inte varför jag börjar blogga nu. Jag har inga klart definierade riktlinjer för innehållet och inget egentligt mål. Exhibitionism? Kanske. Jag vet inte.

Den första text jag presenterar skrev jag i morse efter att ha påbörjat en läsning av René Girards Syndabocken. 

 

På kvällen den första januari frågar jag mig i min dagbok, efter en dag i utdragna plågor; med hjärnan och magen badandes i en frätande blandning av nikotin, whisky och modafinil:

 

 

 

Varför tror jag, varje år, att nyårsafton vore något speciellt? Som om luften vore laddad med magi, en trollformel som sluter sig runt världen för att rena den från synd!

 

En härd av aggressivitet och syndiga begär är vi, flytandes runt under jordskorpan som en lavaström. I mötet med de andra, modellerna av vad vi skulle kunna vara, bildas det explosiva ämne som i kalendertrogna eruptioner får vårt våld att stiga upp till ytan. Genom tarmarnas vindlingar tränger det sig upp och sprutar ut, under öronbedövande dån och färgsprakande prakt, ur jordens rövhål. Att blanda in skit i detta är inte godtyckligt, och inte endast ett uttryck för barnsliga chockeffekter för precis som skiten är en del av oss som vi inte vill kännas vid, är vårt hat, vår svartsjuka och avund ’fekalier som ligger och jäser i djupet av våra fördömda delar: och som en dålig mage, som drar ihop sig i kramper är de upphovet till vår smärta.

 

Våldet tecknas alltid i kontrastrika kulörer: fyrverkerierna som öppnar sig som blödande variga sår mot himlens svarta hud; hat, svartsjuka, förakt och självförakt är det egentliga ämne som skänkerna raketerna dess prakt. Men det är också ett ämne i oss, en människans slaggprodukt (precis som i naturen är slagget det som brinner häftigast), men vi försöker att inte låtsas om den: ingen vill gräva i sin egen skit. Som en slags amputation skär vi bort, under så sterila former som möjligt (den glänsande vita porslinsskålen), det förhatliga från vår kropp. Vi vill kopplas fria från vår synd.

 

Nyårslöftet är det offentliggjorda självföraktet. Här tar vi vänner och familj med oss in på toaletten och låter dem, med besvärade miner, iaktta vår självstympning. Men som ett tecken på vår upphöjdhet målar vi skiten i de gladaste färger och låter den förgås i flammorna som tecknar sig mot himlen.

 

Denna fåfänga dröm, där synden dör om natten och där vi en gång får vakna, fri från skuld, i morgonljusets smekningar över vår renade återuppståndna kropp, är dömd att misslyckas. I stället för en smekning blir solen, och med den livet, till en brännande plåga mot våra svullna ögonlock. Och istället för att skiljas från vår skuld när vi i sänder den skrikandes upp mot himlavalvet kommer den störtandes tillbaka, rakt ner mot källan. Och i bakfyllan finner den en jordmån där den kan växa med en aldrig förut skådad kraft.