Horisont

Under mina fötter ligger stranden,
den är het och den bränner mina fotsulor.
Den uppmanar mig att gå.
Framför mig ligger himlens blå, och
Vattnets blå:
Upp-, och ned-gåendes i varandra.

Utan moln att dölja sig bakom,
och med en ren och klar viskning,
anropar himlen.
Stranden är het
och den uppmanar mig att gå…
och framför mig ligger himlen.

Och mina fotsulor bränns i sanden,
sanden som ber mig
att gå.
Och havet lockar med sitt dova brus.

Och havet lockar och ber mig komma
och låta mig slutas i dess famn.
Och havets brus och himlens viskning
blandas med varandra

Och där nere bränner sanden,
manar mig att gå,
men jag står orörlig kvar
i havets brus och vindens viskning.

Och jag står orörlig kvar
och vägrar höra på
varken havets brus eller
vindens viskning och
sanden manar mig att gå.

Men mina fötter är stilla
i den varma sanden och
mitt öra är ställt i tjänst
hos den linje som delar de båda åt
Havets brus och vindens viskning

Mot övergångens medelpunkt
lånar jag mitt öra.
Den plats där Himlens viskning
inte längre är
och där havets brus
ännu inte är.
Där varken det ena eller andra
och därmed intet är