Att återvända

När skiten jäser i tarmen och tänjer ut min buk med gas kommer smärtorna. Det är svårt att få det ur sig, skönt när det väl går. Skrivandet är en näst intill analog process: Mina ord är min andliga avföring, stoffet som min själ inte förmår smälta och som den nu stöter ifrån sig. Dessa meningar springer ur mitt lidande, men är samtidigt dess bot. Den enda skillnaden, och det är en betydande sådan, är att jag inför mina av kroppen producerade restprodukter inte grips av det illamående som stanken av min själsliga avföring medför

Men värre än något annat är den känsla som infinner sig då man återvänder till en sedan länge svalnad avskrädeshög. Man ser “det där” ligga framför en, det som en gång varit en del av ens själ men som nu ter sig som fullständigt dött. En kuslig känsla av tomhet infinner sig. Stanken vittnar om liv, ett liv på väg bort, men när värmen förångat och lämnat det torra skalet kvar möts jag bara av en stum förvåning: – Var detta intet en del av mig? Denna knappt till spår av liv reducerade “sak”. Detta bekräftar på sätt och vis en känsla, eller en aning, som jag länge haft – en av nöden ofullbordad idé: att jag själv just utgörs av ett intet, eller ett varken eller. Det som är så skrämmande med denna skrift som en gång tillhört mig är att jag inte längre tillhör den.

Jag minns åtskilliga gånger då jag suttit i baksätet på olika bilar och den fascination jag hade, och fortfarande har, inför att flytta mina läppar alldeles nära bilrutan och andas ut en fläck av kondens för att sedan se den sakta krympa, från kanterna inåt tills den till slut fullkomligt dunstat bort; eller då jag promenerat genom ett vinterlandskap och vänt på huvudet för att se min andedräkt bilda ett moln som lämnas bakom mig för att sedan skingras för en svag vindstöt. Från dessa försvinnandets bilder tycks ett stilla viskande svar på den mest enfaldiga av enfaldiga frågor, – Vem är jag?, uttalas: – Du är inte längre. Att vara inte längre vara, är vad jag är: ett varken antingen eller; eller för att åberopa mig på en svagt modifierad Novalis, en hemlöshet: ett oscillerande stående mitt emellan en bortavaro och den fullkomliga identifikationen med sig själv som utgörs av idén om ett hem. Filosferandet, skriver han, sker just i denna hemlöshet, ett påstående som jag gärna tolkar som ett gripande av just sin egen belägenhet som hemlös. Att gripa tag i denna hemlöshet, förlika sig med den, och, i all sin omöjlighet, försöka att uttrycka den, däri ligger filosofins oändliga uppgift. För, hur säga det försvinnande? Hur skulle det någonsin vara möjligt att i skrift fånga det som är på väg bort, då detta försvinnande redan dragit sig undan innan jag funnit den rätta formuleringen och präntat ned den i skrift. Den förnuftige kanske skulle invända med, att om jag nu en gång slagit fast detta, vad är det då för mening i att fortsätta denna fåfänga jakt efter något som i slutändan inte ens finns? Det är en ganska bra fråga, till och med berättigad, och jag kan inte egentligen ge något svar förutom: hur det än må ligga till så kommer jag förmodligen aldrig att sluta formulera mig, och vad vore egentligen tänkandet utan denna jakt – detta ovissa kringirrande letande, ledd endast av de dunklaste och svagast skinande stjärnorna på himlavalvet – annat än ett blott registrerande. Det senare lämnar vi åt vetenskapen.