Att vara nära

När man befinner sig tillräckligt nära någon, i en säng just innan man är på väg att somna in till exempel, händer det att ansiktets konturer, skuggor och olika kulörer smälter samman till ett enda fält av färger – omärkbart övergående i varandra. Själva närheten till en person upplöser dess status av uttydbart tecken. Denna person är inte längre si eller så, den eller den, utan fullkomligt undandragen all kategorisk indelning.

Som ett flygfoto, en abstrakt terräng, utan början eller slut öppnar sig denna andra person för mig. I och med den fullkomliga intimiteten som tillåtelsen att få slumra in vid hennes sida är hon på en gång närvarande och inbjudande för utforskning, men samtidigt fullkomligt undandragen mig. Varför framtvingar till exempel dessa delikata situationer inte sällan denna hopplösa fråga efter vad den andre tänker på? Jag frestas till antagandet att själva närheten på ett tvingande och inte alltid behagligt sätt upplåter den andres allra outgrundligaste djup och på ett överraskande sätt avslöjar den oöverskådliga klyfta som skiljer varje människa åt i sin absoluta enskildhet (Jag föreställer mig här bilden av en äventyrare som mödosamt kämpat sig genom en terräng av buskar och snår, på väg mot något fjärran mål, endast för att vid snårets slut finna sig, skräckslagen, svajandes vid randen av ett stup utan botten).

Annat är det med bardiskgrannen som stöter till din axel och därmed spiller ut dina dyra droppar, och därmed avgjort måste vara en idiot – hans ansikte avtecknar sig klart och tydligt för dig i all sin avskyvärdhet (1).

För att vända mig till Husserl är den andre alltid situerad ”där”, på ett sätt som är fullkomligt oförenligt med mitt ”här”. Ett genomgripande inkännande av den andre är omöjligt enligt ekvationen att du aldrig någonsin kan vara jag vilket med ens skulle förinta existensen av dig.

För min älskade har jag många gånger bekänt en diffus och frustrerad önskan av att vilja inmundiga mig henne, att bita stora tuggor av henne, men på ett sådant sätt att jag inte förintar henne, utan till en än djupare grad gjuter liv i henne genom att förena henne med mig och mitt liv. Eller så önskar jag mig att på något sätt vända henne ut och in så att hon dras på mig som en sovsäck för att sedan vända min munhåla över och runt henne så att vi omsluts av mitt innanmätes håligheter och därigenom fullkomligt uppslukas av ett intet. Jag bemäktigas alltså av bilder lika omöjliga som målet med dem: fullkomlig inlevelse och inkännande av den andres själsliv.

Noter:

(1) Men kanske kan en önskan att, på grund av denna incident, fullkomligt mosa bargrannens ansikte med knytnävslag uppstå. Och kanske kan detta vara ett uttryck för en djup, förvriden kärlek: att utplåna de tydliga och bekanta dragen, så att han lik din älskade om natten, förvandlas till otydliga konturer, något obestämbart, något inte längre fastslaget och outgrundligt och därmed något älskvärt. Detta bekräftas av den inte ovanliga synen av två slagskämpar som, när deras krafter fullkomligt uttömts, omfamnar varandra och med ansiktena dränkta i blod blir till de bästa av vänner.