Till Leopardi

Det har varit tyst på bloggen ett tag. Har varit upptagen med annat. Men nu kommer passande nog en dikt som just kontemplerar tystnaden, möjligheten. En hommage till Greve Leopardi. Glöm förresten inte att titta in på min nya blog (dieweltalter.wordpress.com). Denna kommer dock att få fortsätta leva. Vill bara skilja mitt innehåll åt.

Hur snabbt jag än rör min tunga,
Och vikten av mina ord
Kan ändå bara bli så tunga
Att de drunknar i denna flod,
Av strömmande, dunkel tystnad
Som de sökte fånga i ljud
Av fåfäng och envis lystnad
Efter att likställa sig med Gud.

Men jag kan mig heller inte neka,
När jag en gång anat och känt,
Att kliva ombord på denna eka
driven av en möjlighet som inte hänt;
Runt på havets virvlande ytskikt
Denna mellan-bastion
Med endast ett möjligt mål i sikt:
Höra tystnaden ta ton.

Men förlisa kommer jag att göra,
Om detta vittnar mängden vrak,
då jag ror runt i det oerhörda
under oändlighetens tak.
Hur söt är nu inte min stämning?
Få drunkna under tragisk dans!
Och en gång och utan hämning
Få älska historiens substans.