I cared not for consequences and wrote:

En ny himmel tog sin början, det är nu tjugotvå år sedan dess gryning; och dess middagstimme, skymning och natt; och önskar gör vi, att vi kunde säga, att helvetet vore en mardröm, en illa smält pirog. Men med vår stigande himmel, sjunker en annan, och spänner livet som en sträng. Och denna andra är helvetet.

Spänningen drar ihop sig i rymden mellan tigerns käke och elefantens nacke.

Fasa och aning är syskon; liv är överflöd och fader; möjlighet, dunkel natt och sköte. Och fasan älskar fadern, aningen älskar sin mor; de drivs i sär av sin längtan. Och som två kontinenter river de upp ett sår, en plötsligt svallande våg av blod; men allt hett och levande, när det visat sig en gång, måste levras och dö för att läka.

Gick vi upp ur vår grotta? Badar vi i heligt ljus? Genomborras vi och löses upp i ånga och sjunker i det oerhördas ocean? Eller dansar vi runt bland skuggor, släcker världen om natten men bländas lite då och då?

Men för alltid kommer vi att vakna, när höstens fuktiga kyla, våra svidande ögon och torra mun, när solen förvandlar vårt hav till obekvämt ökenlandskap.

Nu slocknar min låga, nu är det dags att sova. Nu kryper jag undan, in i och bort.