Ur ett brev

”För mig gör alltid språket motstånd. Min plats inför språket är en plats där jag står frågande inför det, väntandes på ett svar. Man glömmer ibland bort att det är genom och med språket själv som detta utfrågande sker.

Snarare än motstånd så upplever jag det som ett undandragande. Jag försöker ställa mig på språkets rand, där det bryter samman i sin möjlighet och ur denna föra det tillbaka till sig själv: skrift. Men, samtidigt kan man inte skriva ur möjligheten, att göra något dylikt vore redan att skingra dess dunkel; och det har åter dragit sig undan. Ändå dras jag i den riktningen: mot det outsägliga. Stopp!

Vad är detta för fix idé? Dumheter! Att försöka säga det outsägliga!

Men samtidigt kan jag inte skjuta denna tendens ifrån mig. Redan ordet ”det”, tillskriver detta ”det outsägliga” en viss status. En laddning. Ett löfte.

Min plats inför språket är en plats där jag står, bidandes min tid i väntan. Med en aning. Väntan är det som närmast kommer i samklang med, för att tala med Blanchot, passiviteten. Väntan är en imitation av möjlighetens tystnad. Men kan det finnas en genuin väntan, en aktualiserad passivitet? Jag tror inte det. Väntan är ett oupphörligt mummel. Och om det nu vore så, vilket jag inbillar mig är möjligt, att man för en sekund förångas och faller ner i möjlighetens och passivitetens ocean så sköljs man lika snabbt upp på stranden igen. Man kan bara dö en gång, liksom man bara en gång kan födas.

Detta fram och tillbaka. Vaggandet. Jag har en viss känsla inför barn och åldringar, byggd på min observation rörande vaggandet. Vid livets yttersta poler – mörkret som föregår det, mörkret som följer det – känner man denna pulserande vaggande kraft: barnet i vaggan, åldringen i sin gungstol.

Aningen. Den är något annat än förutsägelsen eller gissningen, i det att en aning aldrig, i sin vaghet, aldrig kan vara felaktig. En aning: Plötsligt drog något förbi, allt förlorade sin hastighet. Ögonbrynen rynkades, handen fördes till hakan. Och sedan borta. En aning saknar ord, den hör sin röst, sitt uttryck, men den är ännu inte formulerad. Förutsägelsen tillhör profeten, gissningen börsen, men aningen är poetens och poetens allena.

Aningen. Det går inte göra aningen till ett ethos. Antingen anar man eller inte, det går inte att värja sig. Den är en äkta väntan, den är en väntan i ett fullkomligt lugn. Den är heller inte någon hänförelse, ingen extas. Men på sätt och vis är den extatisk. Den egna rösten tystnar utan att någon annan tagit vid… fullkomlig tystnad. Aningen är varken fråga eller svar, utan ett ögonblick där tiden skjuts åt sidan.”