Förlorad skrift

Igår blev min dator stulen. En mängd utkast, citat, idéer och även färdiga alster – som jag låtit ligga för att likt ett vin kunna nå sin fulla mognad – gick förlorade. Jag vet inte hur jag ska känna inför det. Vissa texter vet jag med mig att jag kommer att behöva försöka återskapa då deras syfte övergår mitt blotta nöje: uppsatsen, korrekturen av översättningen. Men allt det andra…

Jag vet inte inför vad jag skriver. Jag publicerar lite då och då på mina bloggar. Inte ofta. Ofta har texten just inget mål i sikte. De fungerar mer som ett konserverande av mitt minne. En text blir till, ofta fragmentarisk. Den förseglas i sin burk och ställs på hyllan. Ofta läser jag den aldrig mer. Jag har många gånger tänkt att jag ska återvända till allt det ofärdiga, försöka fullborda det, försöka komponera ett sammanhang i det och kanske vända mig till ett förlag. Men jag har samtidigt svårt att föreställa mig texterna i ett sådant sammanhang och idén avfärdas.

Men nu tilldrar sig detta, förlusten. Omöjligheten av att kunna återvända. Omöjligheten av att återskapa. Jag kan åkalla fragment, vaga minnesbilder, vissa ännu i mig levande formuleringar. Men starkast påträngande är textens frånvaro. Allt är förstås inte borta. Jag har ju de texter som jag valt att publicera, en massa anteckningsböcker osv.

Hur går det förresten till när jag publicerar något på bloggen? Ofta skriver jag det med avsikten att lägga upp det, ytterst sällan (kan endast komma ihåg tre tillfällen) har jag tagit texter ur en produktion som föregått bloggandet eller som jag skrivit med ett annat sammanhang i åtanke. Jag har heller aldrig arbetat fram en bloggtext under flera dagar eller månader, de enda pauser jag har tagit har varit toalettbesök eller matpauser. De har alltid kommit till i ett svep. Ofta skrivna direkt i bloggen. Ofta med en annan ton och ofta med en tematik som jag föreställt mig skulle haft ett publikt intresse.

En text i den bortdöende skuggan av en förlorad text. En minnesruna.

Många författarskap rör vid den här tematiken. Jag vet med mig att ha läst otaliga biografier över författare som kastade hela romaner i brasan eller som i sitt testamenta bad om att få begravas med sina texter; eller så gick de förlorade i olyckor eller krig. I ett fall, drar jag mig till minnes, så fick bokbladen, i brist på bättre, tjäna som cigarettpapper. Det finns något lockande i tanken på en förlorad skrift. Som läsare undrar man över vilka storheter som där åter drog sig tillbaka till dess möjligblivande, detta tillstånd innan-text. Det är svårt att tänka denna texts’ status. Tillkommen, förolyckad och för alltid förborgad. Eller?

All min text från och med denna stund skall vara ett återbärgande av allas (inte bara min egen) förlorade text.

En spindel kommer springande emot mig på golvet. Den stannar och meddelar: ”Det är dags att sluta.”