Earth, Hornstull Strand, 20090409

En ny kategori på bloggen: konsertrecensionen. Här mixad med en dikt av Wallace Stevens.

”Hi!” När man ställs inför ett sådant helgjutet, välartikulerat uppträdande, så självklart i sina fraser och nyanser, men samtidigt så dunkelt undandragande som det som Earth gav oss ikväll är det svårt att komma till orden. För att värma upp oss lite så kan vi presentera uppsättningen. Jag kan namnet på varken mannen som spelade rhodes och trombon, bassisten (en stilig karl, vackert åldrad!) eller trummisen, men bandets frontman och gitarrist, heter Dylan Carlson. De kommer från Seattle, inspirerade Nirvana och befann sig i kretsen däromkring den tidiga amerikanska punken och grungen. De har även varit viktiga för Doom metal-scenen, framförallt hyllningsbandet Sunn O))). För alla som har sett den vedervärdiga dokumentären Curt and Courtney, kan vi berättade att Dylan Carlson där blir intervjuad i sin lägenhet. Han var heroinist (nu ska han dock ha lagt av med det), och detta leverne har idag ställt denne svårt vurna, fetlagda sjukling framför oss. Det är förresten frun, Mrs Carlson, som med en oerhörd dramatik driver på de släpande trummorna i bandet. Vi får en presentation av bandet, ”Hello Stockholm, we’re Earth” osv. Det är en överhuvudtaget fåordig konsert. Efter första låten får vi veta att han har ett ”medical condition” och därför önskar att, om foton ska tas så måste detta göras utan blixt, utöver det är det enda vi får veta låtarnas titlar, förutom den sista som ännu inte fått något namn: ”This song is yet without a titel… but it’s in E-flat minor”, precis som alla de övriga låtarna.

Ofta går musik att faktiskt tala om, ofta räcker dock ett enda ord för att uttömma vidden av ett musikstyckes betydelse för den ytterliggare anspänningen och skärpningen av den mänskliga själens förmågor: skräp. Under de fem första minuterna var jag fullkomligt förryckt, ett omdöme som vittnar om att Earth inte tillhör den ovan nämnda kategori. De frambringar en sådan formidabel och ärlig uppvisning och inger mig känslan (paradoxalt nog, då musiken är så enformig) av ”skillnad” i ett annars ganska kargt och stelnat musiklandskap. Jag ska utveckla mig.

Vanligtvis tillåter vi oss att tala om ljud som vore de enskilda entiteter, objekt som vi kan hålla upp framför oss och undersöka som vore de döda föremål. Men ett ljud kan bara framträda i det att det samtidigt drar sig undan och försvinner. En karaktär som visar hur nära ljuden ligger vår egen existens. Ett ljud har förvisso sin ”tid”, men detta sagt utan att mena att vi bättre skulle förstå vad ljudet är bara för att vi förde in det på en skala inom vår klockas matris. Ett ljud är inte sina fem, eller arton sekunder. Det är inte heller att förstå ur det som orsakade det, vi kommer inte ljudet närmare och än mindre musiken genom att undersöka en gitarr. Ett ljud uppstår inte heller ”ur tomma intet”, och om vi nu ville föreställa oss en fullkomlig tystnad så hör vi redan ljudet där i bakgrunden, väsnandes i sin möjlighet som tystnadens andra. Det helt andra i förhållande till tystnaden, men samtidigt också det som tystnaden själv beror på. Man kunde även formulera det så att tystnaden inhyser ljudet som sin egen möjlighet. ”The creator to is blind”.

Där framför mig står Dylan Carlson, i mötet mellan hans fingrar och gitarrens strängar tilldrar sig musiken. Till-drar: musiken är till-emot-sig-dragandet av möjligheten till sig själv (”Struggling toward his harmonious whole”), den mellanliggande attraktionspunkten som låter sig själv anas samtidigt som den animerar och skänker skärpa åt de två kropparna, gitarren och Dylan Carlson. En hink färg avslöjar plötsligt den osynlige mannen.

Den kommer stötvis, i olika ”grader” av intensitet; en våg sköljer upp på stranden, river upp ett mönster, en textur, blottlägger dess land-skap… drar sig undan. Ordet landskap är sammansatt av dels av ”land”, som vi vardagligtvis förstår som ”landet”, ”nationen” eller i meningen av ”ett stycke land”. Om vi lyssnar på ordet ”skap”, hör vi där förstås ordet ”skapa”, vilket för med sig ”producera”, ”framställa”, ”forma”. Men även ”skapelsen” och ”skaparen”, Gud klingar fram däri. Land i de ovan nämnda betydelserna visar även upp ”skillnaden”, dvs. ”gränsen”. T ex den mellan de båda länderna Sverige och Finland, men vi behöver inte sträcka oss så långt, redan ”landskap” som sådant rymmer inom sig skillnaden, t ex mellan Ångermanland och Norrland. Vi upplever denna skillnad när vi åker bil tvärs genom Sverige om somrarna, hur den frodiga och prunkande floran i syd sakta övergår till det karga och bleka fjällandskapen. Men denna gräns är endast skenbar (”Rejecting intermediate parts”), och i den mån som vi överhuvudtaget bör tänka oss en gräns vore i termer av en levande och aldrig vilande gräns. Det ena växer omärkligt in i sitt andra, eller: skillnaden, skaparen och Gud tränger sig fram i mitten och låter sig gradvis visas i sina motsatser.

Vi hör Bach och vi hör Earth, men samtidigt uppenbarar sig där ”musiken”. Vi ska låta en vanligt förekommande fras från vår vardag komma till tals. Vem har inte fått höra en äldre person uppröras (”Horrors and falsities and wrongs”) av den yngre generationens musiksmak: ”Det där är ju inte musik! Så här ska det låta!” Utbrottet röjer redan en viss klumpighet i talet. Redan i negationen av denna yngre generations musik som icke-musik har han redan erkänt den som musik, då han på förhand visste vad den gjorde anspråk på, nämligen att få upplevas som musik.

Men vi får inte glömma bort det ”inte” som det identifierade annat-än-musik bär med sig.

Det finns något kusligt över den, något anstötligt; en viss förvridning i det bekanta som för oss vanligtvis uppträder som musik. I detta negerande får vi också tillgång till något annat, nämligen musikens möjlighet, tystnaden.

Hörandes det andra från ena ändan av ett ljudlandskap på ett avstånd från detta andra, framträder endast dess yttre regioner, det skogsbryn som närmast vetter mot den mellanliggande möjligheten: skillnadens levande aldrig vilande ”antingen-eller”: musikens ”innan-stil”, ”innan-band”, ”innan-instrument”.

Earth är ett sådant band, nog bekant för att vi skall kunna känna igen dess anspråk på att vara musik, men samtidigt så apart att däri också tystnadens möjlighet (”Incapable master of all force”) gör sig påmind. Man hör tonerna från hela den amerikanska historiens patetiska svulstighet; en övermätt, på gränsen till sprickfärdig ekonomis melankoli, dess nihilism, dess eviga repetitioner. Man hör ledan och missnöjet av en aldrig uppfylld längtan. Man hör denna löjliga klagan hos en gitarr som i slowmotion låter sina dammiga toner segla fram över öknen från en klippavsats i Nevada (”To vague idealist, overwhelmed…”). Idel bekanta figurer: en cadillac på en regnig gata, neonskyltar, wisky och förstås det långsamma förtärande heroinet. Men samtidigt detta rena andra i vilket det ena endast kan få sin skärpa.

När detta andra uppväcks i ett stycke föder det antingen en känsla av, som vi redan sett, indignation, ibland till och med hat, eller också ett attraherande ”mot-sig-dragande”. Utfallet har att göra med ”hur man är skapt”. Här hör vi kanske ekot av den naiva idén om en ur begynnelsen föregående essens. Men det begrepp om skapandet och skapelsen som vi är ute efter är skapelsen såsom landskapet är skapt i dess oupphörliga tillblivande, dess verkande skapelse ur ett ur-sprung (”ur” här förstått som ”ett språng ut ur”), en skapare som aldrig lämnar sin skapelse i fred (”By an afflatus that persist”):

”For this, then, we endure brief lives,
The evanescent symmetries
From that meticulous potter’s thumb.”

3,6 av 5