Det som återstår att skriva

Jag skriver egentligen bara en enda sak om och om igen. Samma problem, förklätt i andra ord, med en annan infallsvinkel. Nämligen detta: Det finns inget kvar att skriva, men hur formulera detta? Det som ännu återstår.

En promenad genom språket, plötsligt avbruten av upptäckten att vägen tagit slut, att den smulats sönder under tyngden från mina steg, att språket fallit samman och nu sakta segnar ner och försvinner i det becksvarta mörkret under mig. Skrivandet är det panikartade skrik som sakta tar formen av ord  där jag står, vacklandes på en klippavsats. Det är en akt av svindel. Svindeln är djupet, den vet ingen gräns; saknar både botten och tak, förebådandes ett fall. Men samtidigt vittnar ordet om att detta fall aldrig ägt rum, det är ännu bara förebådandet, aningen. Vore man redan på väg ned i djupet skulle inte språkets fasta mark bestå. Skriften är vittnet av en plötsliga katastrof. Men katastrofen saknar sitt motstycke i skriften, orden är endast de korn som mals sönder under min sviktande gestalts fötter och som i sitt fallande gradvis fördunklas och slukas av mörkret, när jag ser de falla formas mitt skrik efter deras namn. Skriften är såldes en dödsruna. En åminnelse. 

Men jag återvänder, ständigt och jämt på mina promenader, till denna plats. Jag går runt bland det fasta formuleringarna, då plötsligt en slags instinkt får mig att fjädra tillbaka: min förströdda blick får skärpa, jag tittar mig omkring och svindeln griper  mig… Jag står på skriftens brant. Jag vet inte om jag kan hävda att jag vill hit. Det är lika besvärande som lockande, det är ett återfall; en önskan om att denna gång ska jag skriva det som återstår, detta inget som ännu finns kvar. 

Men vad är då statusen hos denna texten? innan dess tillkomst, var låg den då och lurade? Redan att ställa dessa frågor, och jag är tillbaka på den plats jag just beskrivit. Jag behöver en paus, låt oss lyssna till ett annat vittne för en stund, hämta andan:

 

NEGATION

Hi! The creator to is blind,

Struggling towards his harmonious whole,

Rejecting intermediate parts,

Horrors and wrongs;

Incapable master of all force,

Too vague idealist, overwhelmed

By an afflatus that persists.

For this then, we endure brief lives,

The evanescent symmetries of that meticulous potter’s thumb

- Wallace Stevens

 

 

”Hi!” Varför börjar han dikten med en hälsning? Vad är en hälsning? Konstaterandet att ett avstånd som mellan de hälsande av-fjärmats. Vi har kommit, från en annan plats in i varandras närhet. Upprättandet av ett förbund, förtrogenhet. Det första vi säger när vi kommer tillbaka från en resa. Vad har han då sett på denna resa, vad vill han delge oss nu när vi mottagit hans hälsning, nu när vi blivit förtrogna: ”The creator to is blind”, vem mer en honom? Menar han oss? Är det orden hos en person som ivrigt försöker förmedla en upptäckt: ”Vet du vad! Skaparen är OCKSÅ blind! Precis som vi.”, men på vad sätt blind?

”Struggling towards his harmonious whole”. Skaparen är blind och dessutom strävar Han mot sitt harmoniska hela. Hur kan Han rymma båda en strävan eller kamp och en enhetlig harmoni? Först, vad innebär en strävan och en kamp? Det senare förutsätter att en skillnad föreligger, två delar i kamp med varandra, ett möte mellan skilda krafter. Strävan uttrycker, ett avstånd, en skillnad mellan ett här och ett där som ”strävar” mot att överbryggas. Schelling beskriver Gud i termer av indifferens. Eftersom ingenting kan låtas existera utanför Gud, det Ena, så måste skillnaden själv vara denna harmoniska enhet. Strävanadet är en strävan mot det possessiva pronomenet ”hans” harmoniska hela, alltså, ett harmoniskt helt som han alltid redan äger, eller kanske till och med: alltid redan är. Men ”det hela” är ett tvetydigt begrepp: det utsäger förstås ”Allt”. Men hur ska vi förstå detta ”Allt”, som det blotta ackumulationen av allt det varande, en ansamling?

”Rejecting intermediate parts”. I detta allt, inom vilket en kamp och strävan ryms, förnekas dock tillträdet till mellanliggande delar. Allt är, med andra ord det Ena. Som det änglalika väsen han är föreställer jag mig Herakleitos muntert skrocka tillsammans med sina vänner över oss människor: ”De förstår inte hur det i sig självt isärgående samstämmer: motspänd fog, som hos bågen och lyran” (fragment 51): ”Horrors and wrongs”, utan vilka vi inte hade haft det sköna och det goda: Samstämmigheten, giftermålet mellan himlen och helvetet (William Blake), Herakleitos igen: ”Förbindelser: helt och icke helt, samgående och isärgående, samklingande och isärklingande, ur allt ett och ur ett allt” (fragment 10).

”Incapable master of all force”. Denna rad beror helt och hållet på hur vi läser ordet ”of”. Vi kan antingen förstå skaparen så som ”av all kraft” i meningen av att han är kommen ur den eller som vore han härskare över den. Jag önskar att vi bibehåller denna tvetydighet. Det som är intressant, och den punkt där vi börjar närma oss vår utgångspunkt, skriften som svindel, är denna samstämmighet mellan ”incapable”, vanmäktig, oförmögen å den ena sidan och ”master” och ”force” å den andra. Kraft har vi redan nämnt i det ovanstående stycket såsom en kraft mot en annan inbegripna i kamp. Men hur ska vi förstå denna samhörighet? Vi åminner oss Schellings Gud igen, indifferensen. Indifferensen, att varken vara det ena eller andra, att vara dess skillnad men därmed också de bådas möjlighet, som horisonten inte kan sägas vara något annat än just skillnaden mellan himlen och havet är den samtidigt de båds möjlighet, men taget för sig: ett Intet. Incapble master och all force: Skillnadens icke-skillnad; den imploderande avgrunden där språket samtidigt brister och sjunker bort, slukas; men samtidigt dess födelse och möjlighet. 

Och inför detta står jag i svindel (”Too vague idealist overwhelmed”) – överväldigad av denna afflare, denna oupphörliga orgasm av krafter (”By an afflatus that persists”), detta skiljande av avgrundens ena, detta tomma mörker i vilket redan möjligheten till allt ekar – anandes i min ändlighet (”For this, then, we endure brief lives) skaparens, denna noggranna krukmakares, symmetri (”The evanescent symmetries of that meticulous potter’s thumb): indifferensen. Men som Schelling säger, kan detta inte vara annat än en längtan. I egenskap av kraft, som en gång född ur Guds oavgjordhet, existerar denna plats för mig endast som ett vagt minne (språkets sönderfallande), ett anat förlorat paradis… död? Och jag kan bara stå, i svindel på min existens rand och minnas, ett intet om vilket inget finns att säga.