Tre sonetter

I

Ett öga som vaknar, fuktigt av sömn,
Ur en slummer som vilat i jorden;
En ånga som stiger som minnet av dröm:
De första trevande orden

Som vilar som dimma i gryningsljus
Och sedan stiger mot middagstimmen,
Blir glömska och lätthet i vindens sus
Som sjunger bland bladen i linden

Och så flyger de högre mot solen
Men så vänder det om och orden
vorden åter sömn, å de falla tillbaka

O, Öga som vaknar till liv ur natur;
Du lätta dimma, duggregn och skur
Som glömma i ljus och försaka.

II

Orden spände som strängar
Mellan våra yttersta toppar
Och lade sig mjukt i våra sängar
Gjorde oss till Samma i våra kroppar

Och som vi redan var där borta -
Aldrig hemma – i vibration;
Som kärleken slag mot strängen måtta
Så att vår möjlighet blev ton.

Men blinda, rusiga och förförda
Planterade vi våra träd i skugga
Och vattnade dem med vanvett

Och så blev vi för kärleken en börda
Som drevs till att strängarna hugga
Då vi över vår gräns redan trätt.

III

En brödbit ruttnar, likt gammal tång,
I ett avlägset hörn av mina tarmar
Och sliter ned de av hänryckt sång
Utsträckta, lyckliga armar

Och spänner dem i faslig kramp
Runt om min svällande mage;
O, förskräckliga ledsamma kamp
Som av det egna livet tage

All kraft till att lätta och sväva
Från hänryckelse till att bäva
Inför det blotta, nakna livet, och

Väcker upp förbistringens blickar,
När satan på mina tarmar slickar;
Smärtan försluter åter upplåtenhetens lock.