Kråkorna

Kråkorna. Kråkorna som jag stöter på när jag går på mina promenader. Kråkorna som sitter i hasseln och glor, och de nedanför som gräver bland de tomma håriga nöthylsorna. Hur de skriker till när jag befinner mig ungefär fyra och en halv meter bort från dem och sedan därefter lyfter en och en som om jag framför mig sköt en osynlig plog. Kråkorna ovanför huset mitt emot, som för en månad sedan samlades i en sådan enorm klunga att hela himlen färgades svart medan solen gick upp snett bakom dem till höger som en pissfläck på ett grått lakan. Hur de sedan som på kommando plötsligt upphörde sitt virvlande roterande och istället satte av i sydvästlig riktning. Samma riktning som fåglarna under hasseln alltid tar sin flykt emot. Vad väntar där? Och varför inte fly i kaos åt alla väderstreck? Kråkorna som skriker bakom min gardiner. Kråkan som jag följde med blicken medan den förflyttade sig från lyktstolpe till lyktstolpe, och kråkan som jag såg knäcka en nöt genom att släppa den från hög höjd, ner på vägen. Brüghels kråkor, aldrig i samma antal som mina. Visst har jag sett dess fyra fem stycken som cirklar runt ett träd i väntan på jag vet inte vad, men de verkar vara betydligt sällskapligare än så. Inte som duvorna som upptar hela torg, men uppemot tjugo trettio stycken. Men, endast sällan har jag hört deras sångnummer uppföras flerstämmigt – endast denna enda gång, när de cirklade runt taket på huset mitt emot. Kråkan sjunger ensam tycks det mig, eller så väntar den ena på sin tur under det att den andra ska sjunga färdigt.

Kråkan har alltid tagits för olycksbådande, dess svarta dystra färg, den hesa sången. När en romantiker målade en ruin, ett dimhöljt fält eller en kyrkogård kladdade han inte dit några vita duvor eller några glada sparvar som tecknar sina lustiga figurer på himlen. Nej, de framställs alltid som dessa dystra varelser med deras tunga svarta rockar släpandes efter dem. Men jag hyser en beundran för dem, en beundran som tillskriver dem en skönhet. På denna punkt tycker jag att kråkan är en aning eftersatt, och på helt felaktiga grunder. Man tänker sig den som utmärglad och dyster, vemodigt klagandes sittandes i de lövtomma träden, det är mördarens och den vansinniges totemdjur; han som stryker längs med skumma gränder med en blodig kniv dold under kappan, eller han, vars bleka anlete flimrar till i skogsdungen vilken i morgonrodnaden avtäcker den försvunna flickans på blod tömda lik. Den är helt klart annan än de friska men blodtörstiga rovfåglarna, som med sina starka näbbar fläker upp buken på sitt villebråd för att sedan, med krigarens glupande aptit, karva sig igenom dess innanmäte, – detta mördande, så hiskeligt att det genom själva sin hiskelighet blir till något storartat och eggande. Detta är krigarnas totemdjur: militären, polisen, staterna – de genom sin oerhörda styrka rättfärdigade våldsverkarna.

Nej, kråkan föreställer vi oss förvisso bära på död, hans uppenbarelse är olycksbådande, likt korpens. Men det är en död som vi kanske långt mer än den ovan beskrivna blodtörsten hos de större rovfåglarna, tänker oss som långsam och klinisk, – en död där knappt en enda droppe blod fläckar ner hans svarta kirurgrock. Kråkornas död är en död som inte tillhör dem, en slags ödets grymhet. Deras död är svälten som väntar efter den klena fångsten hos jägarna som utmattade pulsar hemåt genom snön i Brüghels tavla.

De är den förebådande ondskans budbärare. Detta är förstås inte svårt att förklara, då våra eländigheter ofta drabbar oss under omständigheter betingade av ett kallt klimat. Eftersom kråkan är en av få fåglar som uppehåller sig i städerna, i vår närhet, som stannar kvar över vintern är deras den enda fågelsång vi hör medan vi vandrar hem från jobbet med händerna om rockslagen i ett försök att skydda oss från den så förhatliga bitande kylan, medan snoret rinner längs med näsans innerväggar och ner på överläppen. Men detta! deras fantastiska, fulländade asketism som endast agerar i yttersta nöd (de är flyttfåglar, men endast då det blir livshotande kallt). Tittar man en kråka rakt i ögonen så ser man där ingen klagan eller trötthet, utan endast ett par vidöppna gluggar ur vilka ett par oljesvarta, blanka iskalla ädelstenar tränger fram – i en våldsam beslutsamhet att älska ödet hur det än väljer att visa sig.