Oändligheten

Igår natt bråkade vi och slet, jag och R, med en översättning av Giacomo Leopardis L’Infinito. Se även detta tidigare inlägg.

Frukten av vår möda:

OÄNDLIGHETEN

Alltid har jag älskat denna ensamma höjd,
Och denna häck, som skymmer min blick
Från så mycket av den fjärran horisonten.
Men när jag sitter och blickar, i det ändlösa
Och i tanken mig föreställer
Rymder bortom denna, av övermänsklig tystnad
Och outgrundliga djup,
Vari mitt hjärta nästan grips av rädsla.
Och när jag hör vinden susa bland löven
Jämför jag dess stämma med denna oändliga tystnad
Och evigheten föll mig in, och svunna tider,
och nuet det levande, och ljudet av henne.
Och mitt i detta, det oerhörda, drunknar min tanke
Och sött är det mig, att få förlisa i detta hav.

Jag lämnade mina spår i snön

Jag lämnade mina spår i snön
I snön, om vintern
Letar dem om våren i dimman
Och i molnen
I mina andetag blir minnet
Åter till snö
Till En krympande ellips
Av imma
På en fönsterruta.

Varje flämtning -
En återhämtning,
En återätning
Av gamla andetag:
Min näring,
Min undernäring

Jag letar mina spår i dimman -
Varje fukt är mina steg -
I ångan från kaffet, I svett
Om sommaren
På din överläpp
Och i regnet faller mina steg

Din saliv
Är mina spår
Jag äter snö ur din mun,
Äter mig själv ut ur dig:
Min näring
Min undernäring

Varje flämtning -
En återhämtning,
En återätning

En krympande ellips
Av imma
På en fönsterruta.

Allt tyst, förutom ljudet självt
Trängande sig, genom lövverk
Och ur ändernas längtan
Efter bröd.

Ljudet självt, förutom det,

Tyst.

Ur ändernas strupar, ljudet självt,
längtan efter bröd

Och jag är av bröd
Och som bröd
Ger jag mig åt dig

Jag åt dig,
Ett bröd

Av säd från Indus i mylla
från Afghanistan.

Och en slinga
av bröd, blottnat i vin

Av bröd! Av bröd! Av bröd! En bön, ur bröd!

Jag åt dig, ger, en gåva. En bön,

”Åh, Gud! Jag kommer!”

Till Gud, en slinga, evighetens midja
Och åter igen
I böljandet
Hos ljudet självt
Ur din kropp,
Mörkt, mörkt bröd
Och sött
Jag äter och äter, vek
Som en vidja
Tyngd av en syster som går igen.

Du kom

En syster från lappland
Där solen hoppar om sommaren
På horisonten i evig dag
Och gömmer sig under den om vintern.

Så, jag vet inte, Skymning,
Vem du är
Men Natt är halva mitt liv.

Jag åt dig
En gåva

Jag åt och åt

Tre sonetter

I

Ett öga som vaknar, fuktigt av sömn,
Ur en slummer som vilat i jorden;
En ånga som stiger som minnet av dröm:
De första trevande orden

Som vilar som dimma i gryningsljus
Och sedan stiger mot middagstimmen,
Blir glömska och lätthet i vindens sus
Som sjunger bland bladen i linden

Och så flyger de högre mot solen
Men så vänder det om och orden
vorden åter sömn, å de falla tillbaka

O, Öga som vaknar till liv ur natur;
Du lätta dimma, duggregn och skur
Som glömma i ljus och försaka.

II

Orden spände som strängar
Mellan våra yttersta toppar
Och lade sig mjukt i våra sängar
Gjorde oss till Samma i våra kroppar

Och som vi redan var där borta -
Aldrig hemma – i vibration;
Som kärleken slag mot strängen måtta
Så att vår möjlighet blev ton.

Men blinda, rusiga och förförda
Planterade vi våra träd i skugga
Och vattnade dem med vanvett

Och så blev vi för kärleken en börda
Som drevs till att strängarna hugga
Då vi över vår gräns redan trätt.

III

En brödbit ruttnar, likt gammal tång,
I ett avlägset hörn av mina tarmar
Och sliter ned de av hänryckt sång
Utsträckta, lyckliga armar

Och spänner dem i faslig kramp
Runt om min svällande mage;
O, förskräckliga ledsamma kamp
Som av det egna livet tage

All kraft till att lätta och sväva
Från hänryckelse till att bäva
Inför det blotta, nakna livet, och

Väcker upp förbistringens blickar,
När satan på mina tarmar slickar;
Smärtan försluter åter upplåtenhetens lock.

Det som återstår att skriva

Jag skriver egentligen bara en enda sak om och om igen. Samma problem, förklätt i andra ord, med en annan infallsvinkel. Nämligen detta: Det finns inget kvar att skriva, men hur formulera detta? Det som ännu återstår.

En promenad genom språket, plötsligt avbruten av upptäckten att vägen tagit slut, att den smulats sönder under tyngden från mina steg, att språket fallit samman och nu sakta segnar ner och försvinner i det becksvarta mörkret under mig. Skrivandet är det panikartade skrik som sakta tar formen av ord  där jag står, vacklandes på en klippavsats. Det är en akt av svindel. Svindeln är djupet, den vet ingen gräns; saknar både botten och tak, förebådandes ett fall. Men samtidigt vittnar ordet om att detta fall aldrig ägt rum, det är ännu bara förebådandet, aningen. Vore man redan på väg ned i djupet skulle inte språkets fasta mark bestå. Skriften är vittnet av en plötsliga katastrof. Men katastrofen saknar sitt motstycke i skriften, orden är endast de korn som mals sönder under min sviktande gestalts fötter och som i sitt fallande gradvis fördunklas och slukas av mörkret, när jag ser de falla formas mitt skrik efter deras namn. Skriften är såldes en dödsruna. En åminnelse. 

Men jag återvänder, ständigt och jämt på mina promenader, till denna plats. Jag går runt bland det fasta formuleringarna, då plötsligt en slags instinkt får mig att fjädra tillbaka: min förströdda blick får skärpa, jag tittar mig omkring och svindeln griper  mig… Jag står på skriftens brant. Jag vet inte om jag kan hävda att jag vill hit. Det är lika besvärande som lockande, det är ett återfall; en önskan om att denna gång ska jag skriva det som återstår, detta inget som ännu finns kvar. 

Men vad är då statusen hos denna texten? innan dess tillkomst, var låg den då och lurade? Redan att ställa dessa frågor, och jag är tillbaka på den plats jag just beskrivit. Jag behöver en paus, låt oss lyssna till ett annat vittne för en stund, hämta andan:

 

NEGATION

Hi! The creator to is blind,

Struggling towards his harmonious whole,

Rejecting intermediate parts,

Horrors and wrongs;

Incapable master of all force,

Too vague idealist, overwhelmed

By an afflatus that persists.

For this then, we endure brief lives,

The evanescent symmetries of that meticulous potter’s thumb

- Wallace Stevens

 

 

”Hi!” Varför börjar han dikten med en hälsning? Vad är en hälsning? Konstaterandet att ett avstånd som mellan de hälsande av-fjärmats. Vi har kommit, från en annan plats in i varandras närhet. Upprättandet av ett förbund, förtrogenhet. Det första vi säger när vi kommer tillbaka från en resa. Vad har han då sett på denna resa, vad vill han delge oss nu när vi mottagit hans hälsning, nu när vi blivit förtrogna: ”The creator to is blind”, vem mer en honom? Menar han oss? Är det orden hos en person som ivrigt försöker förmedla en upptäckt: ”Vet du vad! Skaparen är OCKSÅ blind! Precis som vi.”, men på vad sätt blind?

”Struggling towards his harmonious whole”. Skaparen är blind och dessutom strävar Han mot sitt harmoniska hela. Hur kan Han rymma båda en strävan eller kamp och en enhetlig harmoni? Först, vad innebär en strävan och en kamp? Det senare förutsätter att en skillnad föreligger, två delar i kamp med varandra, ett möte mellan skilda krafter. Strävan uttrycker, ett avstånd, en skillnad mellan ett här och ett där som ”strävar” mot att överbryggas. Schelling beskriver Gud i termer av indifferens. Eftersom ingenting kan låtas existera utanför Gud, det Ena, så måste skillnaden själv vara denna harmoniska enhet. Strävanadet är en strävan mot det possessiva pronomenet ”hans” harmoniska hela, alltså, ett harmoniskt helt som han alltid redan äger, eller kanske till och med: alltid redan är. Men ”det hela” är ett tvetydigt begrepp: det utsäger förstås ”Allt”. Men hur ska vi förstå detta ”Allt”, som det blotta ackumulationen av allt det varande, en ansamling?

”Rejecting intermediate parts”. I detta allt, inom vilket en kamp och strävan ryms, förnekas dock tillträdet till mellanliggande delar. Allt är, med andra ord det Ena. Som det änglalika väsen han är föreställer jag mig Herakleitos muntert skrocka tillsammans med sina vänner över oss människor: ”De förstår inte hur det i sig självt isärgående samstämmer: motspänd fog, som hos bågen och lyran” (fragment 51): ”Horrors and wrongs”, utan vilka vi inte hade haft det sköna och det goda: Samstämmigheten, giftermålet mellan himlen och helvetet (William Blake), Herakleitos igen: ”Förbindelser: helt och icke helt, samgående och isärgående, samklingande och isärklingande, ur allt ett och ur ett allt” (fragment 10).

”Incapable master of all force”. Denna rad beror helt och hållet på hur vi läser ordet ”of”. Vi kan antingen förstå skaparen så som ”av all kraft” i meningen av att han är kommen ur den eller som vore han härskare över den. Jag önskar att vi bibehåller denna tvetydighet. Det som är intressant, och den punkt där vi börjar närma oss vår utgångspunkt, skriften som svindel, är denna samstämmighet mellan ”incapable”, vanmäktig, oförmögen å den ena sidan och ”master” och ”force” å den andra. Kraft har vi redan nämnt i det ovanstående stycket såsom en kraft mot en annan inbegripna i kamp. Men hur ska vi förstå denna samhörighet? Vi åminner oss Schellings Gud igen, indifferensen. Indifferensen, att varken vara det ena eller andra, att vara dess skillnad men därmed också de bådas möjlighet, som horisonten inte kan sägas vara något annat än just skillnaden mellan himlen och havet är den samtidigt de båds möjlighet, men taget för sig: ett Intet. Incapble master och all force: Skillnadens icke-skillnad; den imploderande avgrunden där språket samtidigt brister och sjunker bort, slukas; men samtidigt dess födelse och möjlighet. 

Och inför detta står jag i svindel (”Too vague idealist overwhelmed”) – överväldigad av denna afflare, denna oupphörliga orgasm av krafter (”By an afflatus that persists”), detta skiljande av avgrundens ena, detta tomma mörker i vilket redan möjligheten till allt ekar – anandes i min ändlighet (”For this, then, we endure brief lives) skaparens, denna noggranna krukmakares, symmetri (”The evanescent symmetries of that meticulous potter’s thumb): indifferensen. Men som Schelling säger, kan detta inte vara annat än en längtan. I egenskap av kraft, som en gång född ur Guds oavgjordhet, existerar denna plats för mig endast som ett vagt minne (språkets sönderfallande), ett anat förlorat paradis… död? Och jag kan bara stå, i svindel på min existens rand och minnas, ett intet om vilket inget finns att säga. 

Earth, Hornstull Strand, 20090409

En ny kategori på bloggen: konsertrecensionen. Här mixad med en dikt av Wallace Stevens.

”Hi!” När man ställs inför ett sådant helgjutet, välartikulerat uppträdande, så självklart i sina fraser och nyanser, men samtidigt så dunkelt undandragande som det som Earth gav oss ikväll är det svårt att komma till orden. För att värma upp oss lite så kan vi presentera uppsättningen. Jag kan namnet på varken mannen som spelade rhodes och trombon, bassisten (en stilig karl, vackert åldrad!) eller trummisen, men bandets frontman och gitarrist, heter Dylan Carlson. De kommer från Seattle, inspirerade Nirvana och befann sig i kretsen däromkring den tidiga amerikanska punken och grungen. De har även varit viktiga för Doom metal-scenen, framförallt hyllningsbandet Sunn O))). För alla som har sett den vedervärdiga dokumentären Curt and Courtney, kan vi berättade att Dylan Carlson där blir intervjuad i sin lägenhet. Han var heroinist (nu ska han dock ha lagt av med det), och detta leverne har idag ställt denne svårt vurna, fetlagda sjukling framför oss. Det är förresten frun, Mrs Carlson, som med en oerhörd dramatik driver på de släpande trummorna i bandet. Vi får en presentation av bandet, ”Hello Stockholm, we’re Earth” osv. Det är en överhuvudtaget fåordig konsert. Efter första låten får vi veta att han har ett ”medical condition” och därför önskar att, om foton ska tas så måste detta göras utan blixt, utöver det är det enda vi får veta låtarnas titlar, förutom den sista som ännu inte fått något namn: ”This song is yet without a titel… but it’s in E-flat minor”, precis som alla de övriga låtarna.

Ofta går musik att faktiskt tala om, ofta räcker dock ett enda ord för att uttömma vidden av ett musikstyckes betydelse för den ytterliggare anspänningen och skärpningen av den mänskliga själens förmågor: skräp. Under de fem första minuterna var jag fullkomligt förryckt, ett omdöme som vittnar om att Earth inte tillhör den ovan nämnda kategori. De frambringar en sådan formidabel och ärlig uppvisning och inger mig känslan (paradoxalt nog, då musiken är så enformig) av ”skillnad” i ett annars ganska kargt och stelnat musiklandskap. Jag ska utveckla mig.

Vanligtvis tillåter vi oss att tala om ljud som vore de enskilda entiteter, objekt som vi kan hålla upp framför oss och undersöka som vore de döda föremål. Men ett ljud kan bara framträda i det att det samtidigt drar sig undan och försvinner. En karaktär som visar hur nära ljuden ligger vår egen existens. Ett ljud har förvisso sin ”tid”, men detta sagt utan att mena att vi bättre skulle förstå vad ljudet är bara för att vi förde in det på en skala inom vår klockas matris. Ett ljud är inte sina fem, eller arton sekunder. Det är inte heller att förstå ur det som orsakade det, vi kommer inte ljudet närmare och än mindre musiken genom att undersöka en gitarr. Ett ljud uppstår inte heller ”ur tomma intet”, och om vi nu ville föreställa oss en fullkomlig tystnad så hör vi redan ljudet där i bakgrunden, väsnandes i sin möjlighet som tystnadens andra. Det helt andra i förhållande till tystnaden, men samtidigt också det som tystnaden själv beror på. Man kunde även formulera det så att tystnaden inhyser ljudet som sin egen möjlighet. ”The creator to is blind”.

Där framför mig står Dylan Carlson, i mötet mellan hans fingrar och gitarrens strängar tilldrar sig musiken. Till-drar: musiken är till-emot-sig-dragandet av möjligheten till sig själv (”Struggling toward his harmonious whole”), den mellanliggande attraktionspunkten som låter sig själv anas samtidigt som den animerar och skänker skärpa åt de två kropparna, gitarren och Dylan Carlson. En hink färg avslöjar plötsligt den osynlige mannen.

Den kommer stötvis, i olika ”grader” av intensitet; en våg sköljer upp på stranden, river upp ett mönster, en textur, blottlägger dess land-skap… drar sig undan. Ordet landskap är sammansatt av dels av ”land”, som vi vardagligtvis förstår som ”landet”, ”nationen” eller i meningen av ”ett stycke land”. Om vi lyssnar på ordet ”skap”, hör vi där förstås ordet ”skapa”, vilket för med sig ”producera”, ”framställa”, ”forma”. Men även ”skapelsen” och ”skaparen”, Gud klingar fram däri. Land i de ovan nämnda betydelserna visar även upp ”skillnaden”, dvs. ”gränsen”. T ex den mellan de båda länderna Sverige och Finland, men vi behöver inte sträcka oss så långt, redan ”landskap” som sådant rymmer inom sig skillnaden, t ex mellan Ångermanland och Norrland. Vi upplever denna skillnad när vi åker bil tvärs genom Sverige om somrarna, hur den frodiga och prunkande floran i syd sakta övergår till det karga och bleka fjällandskapen. Men denna gräns är endast skenbar (”Rejecting intermediate parts”), och i den mån som vi överhuvudtaget bör tänka oss en gräns vore i termer av en levande och aldrig vilande gräns. Det ena växer omärkligt in i sitt andra, eller: skillnaden, skaparen och Gud tränger sig fram i mitten och låter sig gradvis visas i sina motsatser.

Vi hör Bach och vi hör Earth, men samtidigt uppenbarar sig där ”musiken”. Vi ska låta en vanligt förekommande fras från vår vardag komma till tals. Vem har inte fått höra en äldre person uppröras (”Horrors and falsities and wrongs”) av den yngre generationens musiksmak: ”Det där är ju inte musik! Så här ska det låta!” Utbrottet röjer redan en viss klumpighet i talet. Redan i negationen av denna yngre generations musik som icke-musik har han redan erkänt den som musik, då han på förhand visste vad den gjorde anspråk på, nämligen att få upplevas som musik.

Men vi får inte glömma bort det ”inte” som det identifierade annat-än-musik bär med sig.

Det finns något kusligt över den, något anstötligt; en viss förvridning i det bekanta som för oss vanligtvis uppträder som musik. I detta negerande får vi också tillgång till något annat, nämligen musikens möjlighet, tystnaden.

Hörandes det andra från ena ändan av ett ljudlandskap på ett avstånd från detta andra, framträder endast dess yttre regioner, det skogsbryn som närmast vetter mot den mellanliggande möjligheten: skillnadens levande aldrig vilande ”antingen-eller”: musikens ”innan-stil”, ”innan-band”, ”innan-instrument”.

Earth är ett sådant band, nog bekant för att vi skall kunna känna igen dess anspråk på att vara musik, men samtidigt så apart att däri också tystnadens möjlighet (”Incapable master of all force”) gör sig påmind. Man hör tonerna från hela den amerikanska historiens patetiska svulstighet; en övermätt, på gränsen till sprickfärdig ekonomis melankoli, dess nihilism, dess eviga repetitioner. Man hör ledan och missnöjet av en aldrig uppfylld längtan. Man hör denna löjliga klagan hos en gitarr som i slowmotion låter sina dammiga toner segla fram över öknen från en klippavsats i Nevada (”To vague idealist, overwhelmed…”). Idel bekanta figurer: en cadillac på en regnig gata, neonskyltar, wisky och förstås det långsamma förtärande heroinet. Men samtidigt detta rena andra i vilket det ena endast kan få sin skärpa.

När detta andra uppväcks i ett stycke föder det antingen en känsla av, som vi redan sett, indignation, ibland till och med hat, eller också ett attraherande ”mot-sig-dragande”. Utfallet har att göra med ”hur man är skapt”. Här hör vi kanske ekot av den naiva idén om en ur begynnelsen föregående essens. Men det begrepp om skapandet och skapelsen som vi är ute efter är skapelsen såsom landskapet är skapt i dess oupphörliga tillblivande, dess verkande skapelse ur ett ur-sprung (”ur” här förstått som ”ett språng ut ur”), en skapare som aldrig lämnar sin skapelse i fred (”By an afflatus that persist”):

”For this, then, we endure brief lives,
The evanescent symmetries
From that meticulous potter’s thumb.”

3,6 av 5

Den andre i det egna

Denna text skrevs ursprungligen som en tentamen i filosofi vid ett visst lärosäte här i Sverige och syftar till att undersöka den ”gåta” som intersubjektivitetsbegreppet utgör i Husserls Cartesianska meditationer. Vi ska låta oss vägledas av de enligt Husserl ”högsta och yttersta” frågorna rörande den immanenta transcendens som konstitutionen av den objektiva världen inom den egensfär som den egna transcendentala subjektiviteten utgör, liksom mysteriet med hur vi kan transcendera vår egensfär mot ett alter ego för upprättandet av en gemenskap. Noterna förekommer i slutet av inlägget. 

Världens intersubjektiva konstitution

I de inledande paragraferna till den femte meditationen föreslår Husserl att vi genomför ytterligare en fenomenologisk reduktion, utöver den som genomförts tidigare i boken, där vi skalade bort allt för att låta världen framträda som fenomen för medvetandet inom den sfär Husserl kallar för ”egologi”. Den andra reduktionen (eller abstraktionen) syftar utöver detta till att frilägga den ”primordiala egenhetssfären” för egot och låta det uppträda just i sin fullständiga egenhet ”renad från all främmande subjektivitets mening” (Husserl, 1992: 105). Här uppträder egot som ”ren natur”, en natur som inte ”får fattas som ett abstraherat skikt i världen eller dess mening” (Ibid.). Först här, anser Husserl, framträder jag själv som lekamen, som ett psykofysiskt varande i motsats till den i rummet utsträckta, förtingligade kroppen: Här uppträder ”jag såsom människa” åtskiljd från övriga människor och den intersubjektiva sfären, Husserl skriver: ”På så sätt har vi genom denna egenartade abstraherande utestängning av det främmandes mening erhållit en sorts ’värld’, en natur som reducerats till egenhet” (Ibid:106). Motivationen bakom detta steg kan te sig dunkel, men kan kanske förstås som ett dramaturgiskt led i anläggandet av scenen för ”den andres” inträdande, där Husserl behöver denna egenhet, det ”icke-främmande”, för att kunna låta den andre framskina i sin fullständiga annanhet som just något främmande. Genom den första reduktionen bländas det främmande av, medan den senare, den primordiala reduktionen, låter konstituera ”den ’objektiva’ världen som ett främmande vara, och först och främst det främmande i modus alter ego” (Ibid:108).

Hur ser då konstitutionen av denna ”främmande”, objektiva värld ut? Det första Husserl slår fast är att den sker på en rad olika nivåer där den första utgörs av den antydda uteslutningen, eller den primordiala sfärens avstånd gentemot andra jag. Genom denna nivå kommer en ny mening att läggas till min primordiala värld genom att identifikationen av den andre ”konstituerar möjligheten av en ny och oändligt främmande domän […] till vilken alla de andra och jag själv hör” (Ibid:113-114).  Denna passage i § 49 är oerhört svårtolkad, och det plötsliga postulerandet av en gemenskap ger en intrycket av att vara framhastat. Men för att ge sig på ett försök till tolkning kan stycket indikera på att varje jag, i förhållande till varje annat jag såsom ”icke-jag” eller alter ego, förenas i sin egenskap av att vara annan (eller egen, beroende från vilket håll man ser det), och att denna annanhet blir till den gemensamma nämnare som knyter oss till denna ”oändligt främmande domän” som konstituerar den ”jag-gemenskap” som i sista hand kommer att utgöra den ”monad-gemenskap som i sin gemensamma konstituerande intentionalitet konstituerar en värld som är en och samma för alla” (Ibid.) (1). Hur problematiskt detta plötsliga steg än kan te sig blir Husserls reslutat uppkomsten av den intersubjektivt konstituerade världen. I Idéer motiveras denna jag-gemenskap genom det gemensamt konstituerade tinget som får sin intersubjektiva givenhet av att det ”identifieras som en och samma objektiva verklighet” (Husserl, Idéer: 393), men avståndet till den andre består likväl. Han skriver:

Till och med det som vi […] intersubjektivt är gemensamt medvetna om är medvetet för oss på skilda vis, genom olika uppfattningssätt, med olika klarhetsgrader osv. Samtidigt kommunicerar vi med våra medmänniskor och sätter gemensamt en objektiv, rumtidslig verklighet som allas vår existerande omvärld, som vi själva samtidigt tillhör (Husserl, Idéer: 101).

I Cartesianska meditationer definieras denna transcendentalt ”satta” verkligheten som vi själva tillhör som ett ”transcendentalt vi”. Men denna objektiva värld överstiger inte min primordiala egensfär utan innebor den som en ”’immanent’ transcendens” (Husserl, 1992: 114), där jaget finner sig själv ”som en del av sitt yttre” (Ibid:107). Det stora problem, eller den ”gåta” som Husserl ser resa sig upp från den anlagda scenen består dock snarare än hur den objektiva världen konstitueras intersubjektivt (vilket dock är ett viktigt led i detta senare syfte) i hur det ur denna egensfär kan uppstå en mening rörande andra kroppar som samtidigt ger uttryck för ett själsligt liv eller ett annat jags egensfär.

Den andre i det egna

Likt tingets baksida som alltid undandrar sig den fullständiga perceptionen, visar sig även de andra jagen sig för medvetandet i en reducerad form. På grund av åskådningens horisontella karaktär, undslipper t.ex. tingets baksida vår perception, men genom att med-mena de delar av tinget som vi inte ser, att låta dem virtuellt ”tas med i beräkningen”, kan tinget ge sig som ett helt, som en entitet vi inte behöver misstänka för att bakom sig dölja en oändlig rymd av intighet. Husserls analys av dessa funktioner är betydligt mer sofistikerade än vår framställning här, men syftet är inte att undersöka konstitutionen av tinget, utan hur upplevelsen av den andre görs möjlig. Även i detta skådande mot den andre undslipper egot delar av det som presenterar sig för det. Det som ger den andre dess lekamlighet, dess psykofysiska vara-mening är inte någon själarnas hemliga kommunion, utan denna status av annat jag för egot beror just på det främmande i honom, och på detta vis måste det vara då inget hos det andra jaget, dess upplevelser och fenomen, ja inget av det som hör till dess egna väsen, ges på ett ursprungligt sätt. Om detta vore fallet, om den andres egna väsen vore direkt tillgängligt, skulle det vara ett moment i mitt eget väsen, och i sista hand skulle han och jag vara identiska (Husserl, 1992: 115).

När den förälskade tittar in i sin älskades ögon och rastlöst frågar ”vad tänker du på?”, med den hopplösa förväntan att smälta samman med henne bekräftas det avstånd som förhindrar denna fullkomliga uppgång i varandra att komma till skott. Men Husserl slår fast att det utöver medevetenheten om det egna jaget måste finnas former av ”medvetande som inte är modi av mitt självmedvetande” (Ibid:112), för att, som vi konstaterat tidigare den egna egenheten ska kunna utskira sig själv som egen. Denna andra form av medvetande utgörs av den appresentation genom vilken den andre görs ”med-närvarande”. Oavsett om den förälskade inte kan sammansmälta med den älskade på ett primordialt sätt så är den senare ändock ”en bestämmande del av mig själv”, en process Husserl beskriver som en ”immanent transcendens” (Ibid:117).

Genom exemplet med de två älskande vill jag kort presentera, framförallt utifrån essän Is ontology fundamental? den invändnig som den franske fenomenologen Emmanuel Levinas riktade mot intersubjektivitetsteorin hos Husserl likväl som hos Heidegger (och hans teori om med-varon, (se § 26 i Varat och tiden)).  För Husserl är målet för intersubjektivitetsteorin att göra reda för den ”vara-mening” med vilken den andre visar sig, den fenomenologiska givenhet i vilken vi förstår den andre. För Levinas blir denna fokus på vår förståelse av den andres vara-mening ett likställande med hur vi förstår tinget i och med att detta möte (2) (som, för honom, i första hand innebär något etiskt) infogas under ett (fundamental-) ontologiskt schema. För Levinas är inte den andre först förstådd i sitt vara för att därefter bli till någon som vi samtalar med, utan vår förståelse springer ur vår interaktion med den andre: Att tilltala och tilltalas av den andre går inte att separera från vår förståelse av honom. Det tal som den andre avkräver oss är, med andra ord, det villkor genom vilket vår medventenhet om den andre konstitueras. Levinas skriver: ”I have spoken to him, that is, I have overlooked the universal being he incarnates in order to confine myself to the particular being he is” (Levinas, 1998: 7). 

I varje möte utläggs således min förståelse av den jag möter, tillika kommer även detta möte som sådant, till skillnad från mötet med de övriga varandena, med nöd att komma till uttryck för honom. Därför är inte relationen till den andre först och främst av ontologisk status, då mitt förhållande till honom inte kan reduceras till min förståelse av honom, utan snarare till en åkallan (”invocation”) (ibid.) av honom. Levinas anspelar även på den judisk-kristna konceptionen av ”nästan” i och med det ansvar denne avkräver en då vi står ansikte mot ansikte med honom (3).  Till skillnad från de övriga varandena som vi behärskar genom t.ex. ägandet, det instrumentella begagnandet eller inmundigandet står den andre pall mot detta våld, ett våld som endast kan utövas i namn av den förtingligande ontologin för vilken mordet är det yttersta uttrycket (4). Genom det avstånd, vilket vi sett att även Husserl skriver under på, mellan mig och den andre undandrar han sig varje fast vara-mening och låter sig inte till fullo bestämmas (t.ex. genom samtalet som aldrig får ett slut); och att verkligen befinna sig ansikte mot ansikte med den andre, så nära att hans konturer suddas ut är att känna frustrationen av att dennes vara undflyr en, när ”inget särskilt” blir svaret på vår fråga: ”vad tänker du på?”, när inget längre finns kvar förutom detta spår av sig själv (5).

Vägen till den andre – parandet och appresentationen

Med detta sagt kan vi skrida vidare och undersöka de sätt på vilka den andres vara-mening ger sig för egot. Det första av dessa är det av Husserl kallade parandet. Parandet, som hör till den passiva syntesen (Husserl, 1992: 119) (6), verkar genom, som vi beskrivit ovan, att det egna egot och alter egot fenomenellt framträder som åtskiljda. För att det andra egot ska kunna erhålla bestämningen ego, krävs att det kan ställas mot något som liknar det, som även det inbegriper betydelsen av ett ego, dvs. det egna egot. När jag erkänner det främmande som alter ego, och vice versa, sker ett ”ömsesidigt överskjutande av föremålslig mening” (Ibid.), där apperceptionen av den andre får sin bestämning genom mig: enligt sin ”likhet” med mig bildar vi ett ”fenomenellt par”. Husserl skriver:

Om nu en kropp uppträder som en separat enhet i min primordiala sfär, det vill säga, är ”lik” min kropp, eller så beskaffad att den måste bilda ett fenomenellt par med den, så är det inte utan vidare klart att denna andra kropp via min måste mottaga meningen lekamen, genom att mening skjuts över (Husserl, 1992: 119).

Här sker alltså en första transcendens (7) utöver min egensfär, på väg mot konstitutionen av en annan lekamen, men ännu utan någon som helst garanti för ”att den överskjutna meningen får gilitghet som vara, som psykiska bestämningar som hör till kroppen där borta” (Ibid:120). Men hur ska vi nå denna garant? Hur ska vi med säkerhet kunna sluta oss till den andres lekamlighet då den endast kan göra sig gällande ”i den primordiala sfärens ursprungliga domän, den enda domän som vi förfogar över?”. För att nysta i detta problem använder sig Husserl av begreppet appresentation.

Endast den andres kropp kan presentera sig, eller ge sig som närvarande, för oss, medan hans själsliv, ”det ursprungligt otillgängliga hos den andre” (Ibid.), endast kan ge sig såsom appresenterat. Genom det koherenta ”beteende” med vilket den främmande kroppen ger sig i min närvaro, kan den fysiska sidan av kroppen, ”skvallra” om de ”hemligheter” som döljer sig i dess själ. Vidare måste denna koherens löpa från, eller ”fylla ut” en ursprunglig erfarenhet. Den andre ger sig alltså, genom parandet appresentativt såsom något som liknar mig, som ett analogon, eller med andra ord är den andre alltid ”fenomenologiskt sett en modifikation av mig själv” (Ibid:121), denna transcendens mot den andre är just det ”modi av självmedvetandet” som vi efterlyste tidigare. Det är viktigt att understryka detta ”modi” då, precis som den andre endast kan ge sig som ett annat modifierat jag – kan endast medvetandet om den andre vara ett modi av medvetandet om en själv, för om detta inte vore fallet skulle jag och den andre i slutändan vara ett och samma ego. Denna åtskillnad förtydligas ytterligare genom Husserls bestämning av att de båda ”ego-typerna” alltid åtföljs av en platsbestämning: egots ”här”, gentemot alter egots ”där”. Jag själv, liksom den andre, är alltid situerad och genom parandet kan jag uppfatta den andres där som mitt möjliga här. Denna situering är av stor vikt för vår förståelse av den andre som annan, då det genom dennes där, och den, i förhållande till mitt här, annorlunda horisont som öppnar sig där borta (men som likväl alltid är tillgänglig för oss) nödvändigtvis måste skänka ett annat ljus på tillvaron än det som faller från det plats där jag står, vilket även är ett faktum som jag när som helst kan verifiera genom att förflytta mig själv, ditbort. Liksom Levinas påpekar i sin kritik har vi ännu inte kommit till det stadium i analysen där den faktiska interaktionen, samtalet med den andre, eller kort och gott, där gemenskapen kommer till skott, detta är föremålet för vårt nästa avsnitt.

Frotterandet med den andre

At an early age, I found myself facing the incomprehensible, the unthinkable, death. Ever since, I have known nothing on this earth that can be shared because we own nothing.

- Edmond Jabés, The book of shares

I början av § 55 ställer sig Husserl frågan hur en gemenskap överhuvudtaget kan vara möjlig: Är inte min egensfär och den andres ”skilda åt genom en avgrund, som jag inte kan överbrygga, eftersom det skulle innebära att jag skulle få en ursprunglig, och inte längre appresenterad erfarenhet av den andre?” (Husserl, 1992: 126). Stämmer Epicktetos gamla bud att vi ingenting äger: Har den fenomenologiska reduktionen skinnat oss på alla våra möjligheter att dela världen med den andre? Hur dunkel denna ”gåta” än kan te sig vill inte Husserl mena just detta, att gemenskapen skulle vara omöjlig.

”Denna gåta”, skriver Husserl, ”uppstår först om de båda urpsprugliga sfärerna redan skilts åt”, om alteriteten temporalt låses in i sig själv i sin ursprungliga givenhet. Men det är inte på detta sätt som världen vecklar ut sig. Minnet t.ex. som kan betraktas som en appresentation, bildar tillsammans med presentationen en ”funktionell gemenskap” (Ibid.) som alltid är verksam i vårt medvetande om världen. På så sätt kan minnet appresentera en del av världen som inte direkt ger sig för vår perception på ett sådant sätt att vår medvetenhet om den breddas. Det handlar här alltså om ett uppbrytande av närvarons temporalitet, från att uttrycka den isolerade nupunkten till att inbegripa det förflutna, och genom begrepp som ”möjlighet” och ”förväntan”, öppna upp den framåt. På detta sätt transcenderar vår varseblivning det omedelbart givna, ”den sätter mer än vad som självt är där, mer än vad den ’verkligen’ presenterar” (Ibid:127). Men hur ska detta kunna appliceras på den andre, och på ett sådant sätt att vi kan sluta oss till något sådant som att ett delande, en gemenskap möjliggjorts? Husserl svar på denna fråga är antingen mycket komplicerat, eller väldigt enkelt. Jag väljer att sluta mig till det senare. Genom den parande associationen av den andres där som mitt möjliga här, inbegrips även en möjlighet av inlevelse, eller inkännande (einfühlung), då den horisont från vilken den andre skådar (dock inte till fullo), kan ge sig även för mig. Det andra jagets kropp som situerad där borta, appresenterar inte endast ”sig själv”, utan även

på ett förmedlat sätt dess närvaro i den natur som framträder i varseblivningen – en natur som hör till denna kropp ‘där borta’, men också utgör min primordiala natur. Det handlar om en och samma natur, med den skillnaden att den framträder ’som om jag skulle befinna mig på samma plats som denna främmande lekamliga kropp’ (Husserl, 1992: 127-128)

Genom detta appresenterat förmedlade innehåll och min inlevelse i det, precis som med mitt eget minne, ger sig världen som ”en identisk enhet av de olika sätt på vilket något ges för mig”. Jag har t.ex. aldrig stött på en tiger, men med hjälp av Discovery och mina vänners vittnesmål finns den ändock innesluten i min horisont, och den kontinuitet och koherens med vilken världen vecklar ut sig för mig skulle inte brytas upp om jag en dag bestämde mig för att besöka Skansen för att verkligen betrakta en: ”I appresentationen av den andre är de syntetiska systemen de samma, med alla sina sätt att framträda, således med alla möjliga varseblivningar och noematiska innehåll” (Ibid:128, min kurs.). Det är inte så att den andre, utöver att appresentera sig som annan, dessutom uttrycker en annan natur, utan den för mig närvarande naturen är just den samma som den andre betraktar, i denna mening bör inte heller den andre betraktas blott som en avbild, ”utan den andre: och det som ursprungligt uppfattas, denna kroppslighet ’där borta’ […], är den andres kropp, men betraktad från mitt håll” (Ibid:129). Detsamma gäller givetvis vid betraktandet av verkligheten som sådan, det är även samma processer som är satta i verket då denna verklighet erhåller sin status som objektiv.

Varje naturting ger sig enligt den funktionella gemenskapen som något presenterat-appresenterat i en ”syntetisk identitet” (Ibid.):

Denna värld existerar i kraft av koherenta verifikationer av den en gång genomförda apperceptiva konstitutionen. Detta sker genom att erfarenhetslivet fortgår i en konsekvent koherens, vilken eventuellt ständigt på nytt uppstår ’genom korrektur’ (Ibid:130).

Genom att världens flöde vecklar ut sig såsom något koherent, ofta utan ”överraskningar”, upprättas en ”normalitet” som kan ställas gentemot en ”anomalitet” så att vårt medvetande om den kan verifiera avvikelser och sluta oss vid förekomsten av en objektiv värld. Även det faktum att det en gång varande, oftast kan återvändas till och på sätt upprepas för medvetandet anser Husserl peka åt detta håll, återupprepningen är dock en ”succession”, ”de är skiljda från varandra” (Ibid:131), men i medvetandet förknippas de med varandra i en identifierande syntes så att varje upprepning kan ge sig som ”det samma”.

Noter:

(1)  Smith verkar dela denna uppfattning då han skriver ”What is required for objectivity to arise is that the material thing that is the eventual body of the other, constituted in my primordial world, should acquire the sense of being the very same as a living body constituted in another ego’s primordial world. The other’s sphere of owness and mine will then intentionally intersect at this common, and therefore objective, point” (Smith, 2003: 230-231)

(2)  Mötet utgör ett viktigt ord för Levinas då det överskrider det blotta ståendet inför eller begagnandet av ett föremål.

(3)  ”The face of a neighbour signifies for me an unexceptionable resposibility, preceding every free consent, every pact, every contract. It escapes representation; it is the very collapse of phenomenality. Not because it is to brutal to appear, but because in a sense to weak, non-phenomenon because less than a phenomenon” (Levinas, 2002: 88)

(4)  ”To be in relation with the other face to face – is to be unable to kill” (Levinas, 1998, 10)

(5) Den andre, för Levinas, är aldrig ”där”, utan har alltid redan lämnat platsen då dörren öppnats (”I opened… he dissapeared” (Levinas, 2002: 89)): ”My reaction misses a present which is already the past of itself” (Ibid.). Den andres ansikte är blott ett spår förlorat i ett spår, den idé jag har om den andre alltid redan övergiven – den andre har inget slut.

(6) Detta är en punkt som snabbt springer förbi i analyserna i § 51, och skulle kunna riktas som ett svar gentemot Levinas kritik. Jaget begagnar sig alltså inte av någon aktivt konstituerande process i koncipierandet av den andres kropp, utan denna process, som passiv, kanske snarare bör förstås som ett ”drabbande”, den andres mening ”drabbar”, och om detta inbegriper talet, eller det etiska ”svarandet emot” som den andre som Levinas efterlyser lämnas osagt.

(7) För att förtydliga vad denna transcendens innebär i Husserls fall kan några förtydliganden vara på sin plats. Genom den andres givenhet inte blott som ett ting utan som ett annat jag, krävs ett gående utöver det ursprungligt givna. Den andres primordiala sfär, som endast kan ge sig för oss appresentativt, som ett ”överskott” av det som ger sig, är i den meningen inget närvarande, utan just något trans, bortom men likväl inbegrips denna del i perceptionen av den andre och gör detta till ett transcenderande av vår ursprungliga perception av honom.

Litteraturförteckning

Husserl, E., Cartesianska meditationer, övers. Birnbaum, D. och Wallenstein, S.-O. (Daidalos, Göteborg: 1992)

Husserl, E., Idéer, övers. Jakobsson, J. (Thales: Stockholm: 2004)

Jabés, E., The book of shares, övers. Waldrop, R. (University of Chicago press, Chicago: 1989)

Lévinas, E, Otherwise than being – or beyond essence, övers. Lingis, A (Duquesne university press, Pittsburg: 2002)

Smith, A. D., Routledge philosophy guidebook to Husserl and the Cartesian meditations (Routledge, New York: 2003)

Förlorad skrift

Igår blev min dator stulen. En mängd utkast, citat, idéer och även färdiga alster – som jag låtit ligga för att likt ett vin kunna nå sin fulla mognad – gick förlorade. Jag vet inte hur jag ska känna inför det. Vissa texter vet jag med mig att jag kommer att behöva försöka återskapa då deras syfte övergår mitt blotta nöje: uppsatsen, korrekturen av översättningen. Men allt det andra…

Jag vet inte inför vad jag skriver. Jag publicerar lite då och då på mina bloggar. Inte ofta. Ofta har texten just inget mål i sikte. De fungerar mer som ett konserverande av mitt minne. En text blir till, ofta fragmentarisk. Den förseglas i sin burk och ställs på hyllan. Ofta läser jag den aldrig mer. Jag har många gånger tänkt att jag ska återvända till allt det ofärdiga, försöka fullborda det, försöka komponera ett sammanhang i det och kanske vända mig till ett förlag. Men jag har samtidigt svårt att föreställa mig texterna i ett sådant sammanhang och idén avfärdas.

Men nu tilldrar sig detta, förlusten. Omöjligheten av att kunna återvända. Omöjligheten av att återskapa. Jag kan åkalla fragment, vaga minnesbilder, vissa ännu i mig levande formuleringar. Men starkast påträngande är textens frånvaro. Allt är förstås inte borta. Jag har ju de texter som jag valt att publicera, en massa anteckningsböcker osv.

Hur går det förresten till när jag publicerar något på bloggen? Ofta skriver jag det med avsikten att lägga upp det, ytterst sällan (kan endast komma ihåg tre tillfällen) har jag tagit texter ur en produktion som föregått bloggandet eller som jag skrivit med ett annat sammanhang i åtanke. Jag har heller aldrig arbetat fram en bloggtext under flera dagar eller månader, de enda pauser jag har tagit har varit toalettbesök eller matpauser. De har alltid kommit till i ett svep. Ofta skrivna direkt i bloggen. Ofta med en annan ton och ofta med en tematik som jag föreställt mig skulle haft ett publikt intresse.

En text i den bortdöende skuggan av en förlorad text. En minnesruna.

Många författarskap rör vid den här tematiken. Jag vet med mig att ha läst otaliga biografier över författare som kastade hela romaner i brasan eller som i sitt testamenta bad om att få begravas med sina texter; eller så gick de förlorade i olyckor eller krig. I ett fall, drar jag mig till minnes, så fick bokbladen, i brist på bättre, tjäna som cigarettpapper. Det finns något lockande i tanken på en förlorad skrift. Som läsare undrar man över vilka storheter som där åter drog sig tillbaka till dess möjligblivande, detta tillstånd innan-text. Det är svårt att tänka denna texts’ status. Tillkommen, förolyckad och för alltid förborgad. Eller?

All min text från och med denna stund skall vara ett återbärgande av allas (inte bara min egen) förlorade text.

En spindel kommer springande emot mig på golvet. Den stannar och meddelar: ”Det är dags att sluta.”

Ur ett brev

”För mig gör alltid språket motstånd. Min plats inför språket är en plats där jag står frågande inför det, väntandes på ett svar. Man glömmer ibland bort att det är genom och med språket själv som detta utfrågande sker.

Snarare än motstånd så upplever jag det som ett undandragande. Jag försöker ställa mig på språkets rand, där det bryter samman i sin möjlighet och ur denna föra det tillbaka till sig själv: skrift. Men, samtidigt kan man inte skriva ur möjligheten, att göra något dylikt vore redan att skingra dess dunkel; och det har åter dragit sig undan. Ändå dras jag i den riktningen: mot det outsägliga. Stopp!

Vad är detta för fix idé? Dumheter! Att försöka säga det outsägliga!

Men samtidigt kan jag inte skjuta denna tendens ifrån mig. Redan ordet ”det”, tillskriver detta ”det outsägliga” en viss status. En laddning. Ett löfte.

Min plats inför språket är en plats där jag står, bidandes min tid i väntan. Med en aning. Väntan är det som närmast kommer i samklang med, för att tala med Blanchot, passiviteten. Väntan är en imitation av möjlighetens tystnad. Men kan det finnas en genuin väntan, en aktualiserad passivitet? Jag tror inte det. Väntan är ett oupphörligt mummel. Och om det nu vore så, vilket jag inbillar mig är möjligt, att man för en sekund förångas och faller ner i möjlighetens och passivitetens ocean så sköljs man lika snabbt upp på stranden igen. Man kan bara dö en gång, liksom man bara en gång kan födas.

Detta fram och tillbaka. Vaggandet. Jag har en viss känsla inför barn och åldringar, byggd på min observation rörande vaggandet. Vid livets yttersta poler – mörkret som föregår det, mörkret som följer det – känner man denna pulserande vaggande kraft: barnet i vaggan, åldringen i sin gungstol.

Aningen. Den är något annat än förutsägelsen eller gissningen, i det att en aning aldrig, i sin vaghet, aldrig kan vara felaktig. En aning: Plötsligt drog något förbi, allt förlorade sin hastighet. Ögonbrynen rynkades, handen fördes till hakan. Och sedan borta. En aning saknar ord, den hör sin röst, sitt uttryck, men den är ännu inte formulerad. Förutsägelsen tillhör profeten, gissningen börsen, men aningen är poetens och poetens allena.

Aningen. Det går inte göra aningen till ett ethos. Antingen anar man eller inte, det går inte att värja sig. Den är en äkta väntan, den är en väntan i ett fullkomligt lugn. Den är heller inte någon hänförelse, ingen extas. Men på sätt och vis är den extatisk. Den egna rösten tystnar utan att någon annan tagit vid… fullkomlig tystnad. Aningen är varken fråga eller svar, utan ett ögonblick där tiden skjuts åt sidan.”

I cared not for consequences and wrote:

En ny himmel tog sin början, det är nu tjugotvå år sedan dess gryning; och dess middagstimme, skymning och natt; och önskar gör vi, att vi kunde säga, att helvetet vore en mardröm, en illa smält pirog. Men med vår stigande himmel, sjunker en annan, och spänner livet som en sträng. Och denna andra är helvetet.

Spänningen drar ihop sig i rymden mellan tigerns käke och elefantens nacke.

Fasa och aning är syskon; liv är överflöd och fader; möjlighet, dunkel natt och sköte. Och fasan älskar fadern, aningen älskar sin mor; de drivs i sär av sin längtan. Och som två kontinenter river de upp ett sår, en plötsligt svallande våg av blod; men allt hett och levande, när det visat sig en gång, måste levras och dö för att läka.

Gick vi upp ur vår grotta? Badar vi i heligt ljus? Genomborras vi och löses upp i ånga och sjunker i det oerhördas ocean? Eller dansar vi runt bland skuggor, släcker världen om natten men bländas lite då och då?

Men för alltid kommer vi att vakna, när höstens fuktiga kyla, våra svidande ögon och torra mun, när solen förvandlar vårt hav till obekvämt ökenlandskap.

Nu slocknar min låga, nu är det dags att sova. Nu kryper jag undan, in i och bort.