Till Leopardi

Det har varit tyst på bloggen ett tag. Har varit upptagen med annat. Men nu kommer passande nog en dikt som just kontemplerar tystnaden, möjligheten. En hommage till Greve Leopardi. Glöm förresten inte att titta in på min nya blog (dieweltalter.wordpress.com). Denna kommer dock att få fortsätta leva. Vill bara skilja mitt innehåll åt.

Hur snabbt jag än rör min tunga,
Och vikten av mina ord
Kan ändå bara bli så tunga
Att de drunknar i denna flod,
Av strömmande, dunkel tystnad
Som de sökte fånga i ljud
Av fåfäng och envis lystnad
Efter att likställa sig med Gud.

Men jag kan mig heller inte neka,
När jag en gång anat och känt,
Att kliva ombord på denna eka
driven av en möjlighet som inte hänt;
Runt på havets virvlande ytskikt
Denna mellan-bastion
Med endast ett möjligt mål i sikt:
Höra tystnaden ta ton.

Men förlisa kommer jag att göra,
Om detta vittnar mängden vrak,
då jag ror runt i det oerhörda
under oändlighetens tak.
Hur söt är nu inte min stämning?
Få drunkna under tragisk dans!
Och en gång och utan hämning
Få älska historiens substans.

tornado

Dagen före dagen före dopparedagen. Alla har lämnat den stora staden. En isande vind letar sig in genom sina vikar och försätter en lampa i oroliga svängningar; den ger ifrån sig ett metalliskt sjungande. Inga bilar längre. Öde. Jag är kvar här, ensam. Som i ett trollslag var alla borta. Jag är snart också borta. Imorgon går tåget. Jag har rökt stora mängder gräs. Sallad kallade langaren det. Jag ska inte gå igenom politiken bakom att få tag i dessa saker vilka skulle kunna utgöra ett kapitel för sig. Jag avhåller mig tills vidare. Vad jag är intresserad av att göra består av inget mindre än att registrera utvecklingen av de effekter som denna substans utgör på min tillvaro. Genom att detta genomförs under påvärkan av drogen som själv utgör studiet kommer denna text att vid nyktra förhållanden te sig fullkomligt motbjudande. Detta skriver jag med en ond aning en rad fånigheter som kommer att utveckla sig under skrivandets lopp, och därmed rentvå mig i förhand för det som skulle kunna komma att dyka upp på de följande sidorna. Även ”jag” kommer att sitta bland åhörarna inför denna text om någon tid.

Jag satte mig ner här med en vag förhoppning av att inhalerandet av gräs skulle på något sätt förändra mina tankebanor, förlösa ett annat, ”muterat” tungomål. Jag kan inte helt frånslå mig den förhoppningen, men jag kan däremot redan i detta tidiga skeende sluta mig till att min tidigare oförmåga till att låta texten flöda ur mig består.

Delad i två duelerande halvor, en tyngdens och en ljusets. Ingen identifkation med någon av dem, tillhör varken det ena eller andra; kan samtidigt inte lösgöra mig från båda. Känslan av avstånd och attraktion blir till en och samma. Väldigt tydligt. Vad säger Blake om saken? ”Attraction and Repulsion, Reason and Energy, Love and Hate, are all necessary to Human existence”. Thank you Mr. Blake, that does it for me with scientific proof! William Blake ladies and gentlemen, William Blake. Jag tycker att citerandet aldrig borde få resultera i varken ett hyllningstal till upphovsmannen, eller till ett stärkande för ens bevis. Citat, vi är inget annant än citat, ihoplappade av historiens sköra trådar. Vad fan vill jag säga? Inget! Det var inte meningen att brusa upp sig och bli moralisk över en sån sak som frågan om citatet. Jag ber ödmjukast om ursäkt. Men, vad är det egentligen som jag önskar få sagt? … Jag låter den där sista meningen stå kvar. När sade jag någonsin att denna text skulle få någonting sagt? Aldrig! Min enda avsikt var att registrera gången och sången av vad som händer med mig under påverkan av gräs.

Vilken löjlig retorisk krok jag la ut där. Talandes om objektiviteten av mitt skrivande när jag uppenbarligen endast önskar visa att själva texten är påvärkan, inte ett resultat av eller en blick på. Utan, genom att skrivandets erfarenhet inbäddas till erfarenheten av ruset går det inte att göra någon åtskillnad. Givetvis, redan om jag nu skulle rulla tillbaka till översta ordet så skulle texten förfalla till det förflutna. Men än så länge är texten en del, en ständigt bortdöende del av mig, liksom även ruset.

Men vad skulle detta möjligen kunna säga om ruset som sådant. Jag vet inte. Jag startade till och med denna text, slår det mig nu med intentionerna att skriva fiktion, Jag kan inte se det, men jag minns att jag skrev ”Dan före dan före dopparedan”. Jag ville skriva en historia. Se vart det tog mig! Ingenstans! Förutom in i en oändlig svada av ord, ätandes på varandra för att kunna uppbära sin egen mening. En oändlig tornado utan något annat mål än sitt eviga virvlande. Vad har jag släppt lös? Vad har jag gått och burit på den senaste månaden, månaden innan… jag vet inte hur länge? Varför denna plötsliga livlöshet? Varför svarar du inte när telefonen ringer? Du har inte lämnat lägenheten på två dagar. Du har rökt mycket gräs, det ger dig huvudvärk, gör att det blir svårare att följa med i de tiotals filmer du har stirrat på de senaste dagarna. Imorgon ska jag åka tåg. Hela vägen hem till Luleå. Jag har ingen lust att säga något om det. Vill inget dölja, men jag kan inte uppmana något som helst intresse inför frågan om min hemfärd. Vad kan vi då gräva fram? Sex? Kuk och fitta? Knulla och sånt? Är det något att talas vid om?

Vad händer när man begär? Varför begär man vissa saker? Är begärsföremålens skiftande genom historien en viktig poäng i mitt sammanhang?

Begär är ett grundord idag. Det är oerhört känsligt, en slags vektor för vaga antydningar. Jag ska tala mer om dessa grundord. Till dessa skänker man gärna attribut så som ”tunga” och ”dunkla”, så som attraherande och sugande. Många har försjunkit i frågan om Gud, Varat, Anden osv. Det är dessa ord, de allra outgrundligaste som försätter hela det övriga språket i rörelse. Som vattnet på ytan roterar i virveln, sugandes ner mot en osynlig och fjärran mittpunkt. De skulle kunna kallas för namn utan händelse, de är språkets virvlande malström av möjlighet. Men förmodligen kommer ingen möjlighets verkligblivande någonsin att kunna uppleva till dessa namn. Men på samma gång är det just ur dessa strävandens misslyckanden, om man nu väljer att se det på det sättet, som språket, poesin blir till! Hamaan, sa det så vacker en gång, ”Poesin är människans modersmål”. Men vem är då målets moder? Jo, just denna attraktion mot det outsägliga, mysteriet? And! And! And! Another thing! som ni ska veta är att. Lyssna, vad jag säger är inte att Något ord kommer att kunna utsäga sanningen om våra grundord, utan jag säger att sanning blir till genom våra misslyckade utlägg om dessa attraherande dunkel. Sanningen, den är som små explotioner, i ett spänningsfält mellan dess rena möjlighet och dess aktualitet, en ”krafternas orgasm” som Schelling sa det.

Begär var det ja. Begäret är den erigerade kukens väg mellan längtan till och framkomst. Begäret är mittemellan, varken här eller där.

Jag ska snabbt beskriva en scen som helt oväntat bröt sig igenom mitt resonemang.

En kille, klädd i lila track suit, med pannband i håret och en freestyle i fickan går in på ett gym. Man hör musik, eurodisco. Svettande människor runt om honom i lokalen. Han passerar dem, iakttar dem noga i deras ansträngningar. Han går långsamt. Självsäkert. Han är på väg mot löpbandet. Han ställer in hastigheten och börjar sakta jogga. Allteftersom han springer ökar han stadigt hastigheten, svett börjar tränga genom hans panna, man ser hur det rinner ner i hans ögon, hur han frustar och skakar på huvudet för att få ut det ur ögonen. För en sekund stänger han ögonen men öppnar dem snabbt igen då han upptäcker att löpbandet förlorat sitt räcke samt hela frontstycket med hastighetsratten. Och som om inte detta vore nog så verkar hela gymmet, hela byggnaden och staden; ja, det verkar som om hela världen försvunnit. Kvar finns endast en hög pelare uppskjutandes ur en avgrund av ingenting på vilken ett löpband med en kille löpandes för sitt liv vilar. Det var det. Intressant nog förvandlades detta intet som jag nämnde från en kokande kittel av eld, men elden drog sakta undan för att mötas av ett starkt påträngande ingenting.

Slutet

Igår kunde jag fira något slags rekord. Sex unika besökare på en och samma dag! Otäckt mycket. Okej, idag som i igår bjuder jag på en novell. Slutet heter den. Den handlar om inte något särskilt.

SLUTET
Med en lugn och saklig röst som fick all aktivitet att som på kommando hejda sig i sitt företag talade den. Inte hotfullt eller ilsket, utan att använda invektiv och utan alla spår av missnöje, lät den lakoniskt konstatera att den, just den var allas vårt öde; ”Ni har aldrig brukat Mig”, sade den så självklart så att alla som hörde den, vilket innebar alla utan undantag, drabbades av en gemensam idé som tog sig i uttryck av ett uppblixtrande ”ja, just så är det ju!”, ”utan istället har Jag brukat er. Sedan tidernas begynnelse har Jag varit ert öde, nu är detta öde fullbordat.” En några minuter lång paus infann sig. Alla väntade spänt, ingen talade ännu, men deras blickar sade en och samma sak till varandra, ”Vad händer nu? Ska den säga något mer?” Tystnaden bröts plötsligt på nytt, alla ryckte förvånat till. ”Ni undrar förstås vad som skall hända nu, ni känner att detta är en vändpunkt, ett moment… Det är sant”, den tog något som skulle kunna kallas ett andetag och fortsatte, ”detta är nämligen slutet”. ”Slutet!? Va, slut? på vilket sätt?” Nervösa blickar och axelryckningar, rynkade ögonbryn, idel förvåning. Den fnissade till, ”Ja, just det. Detta är slutet. Detta är fullbordans ögonblick. Ett ögonblick som väntat på att få komma till sig själv i alla tider, ett ögonblick för vilket ni, era fäder och förfäder varit uttryck för i alla tider som varit och alla tider som komma skall.”

Karl satt i köket på en stol bredvid sin sinnessjuke far i färd med att mata honom bitar av annanas när rösten först talade, nu rann det halvtuggade fruktköttet stilla i små klumpar ur den vidöppet leende munnen på fadern, ner i skägget och vidare tills det landade på den grå t-shirten. ”Denhlgrhlgulg”, försökte fadern säga, men annanasen förhindrade tungan och svalget att forma orden som han ville. Istället strök Karl försiktigt bort lite dreggel från hakan och läpparna och nickade instämmande. Faderns ögon lyste av lycka. Rösten talade. Det gick inte att bestämma varken kön eller ålder på rösten, den var uppenbart syntetisk och svängde mellan så många olika frekvenser i varje stavelse att all personlighet utraderades. ”Är det jag själv som tänker?” tänkte Karl och ryckte förskräckt till när rösten svarade, ”just det, men inte riktigt.” Karl tittade ut genom fönstret, mittemot i ett annat fönster satt en kvinna. Med blicken frågade de varandra ”Hör du också det här?”, och med blicken svarade de ja. ”Jag måste klargöra ett och annat för er” tog rösten vid. ”För det första är Jag inte på något vis annan än er. Vi vore inget utan varandra skulle man kunna säga: Jag verkar inte på eller i er, utan snarare genom er. Varje gest ni utför är ett uttryck för Mig, i enlighet med Mig. Ett återvändande till, samtidigt som ett frambringande av Mig” Fadern till skillnad från Karl var uppenbart road och lycklig över det plötsliga som inträffat, och för varje avslutad mening kluckade han så belåtet att klumpar av annanas trillade ut ur hans mun och ner på t-shirten. ”Varje önskan i er, varje handling och vart och ett av era företag har varit en längtan efter och ett framfödande av Mig. Men samtidigt kom alla era önskningar, handlingar och företag ur Mig.” En lång paus igen, ”Men nu har er längtans strävan äntligen nått sitt mål, för detta är slutet och Jag har kommit, genom er, till Mig själv. Så vart det tänkt i början, och Jag tänker inte ändra på Mig bara för att vi kommit till slutet. Förresten så gör vi inte längre någon skillnad på början och slut.” Minuter gick, en kvart, en timme. Det började plötsligt snöa, då tog rösten till orda igen ”Så, mina älskade. Då börjar vi.”

Årets första vita, dunlika snöflingor letade sig långsamt och elegant ner till marken. Den hade snart lagt hela staden under sitt tjocka täcke. Det hade börjat skymma. Vid den här tiden brukade Karl höra ett barn klaga på sin hunger med tårar och vilda skrik i grannlägenheten. Men nu var allt tyst. Och mörkt. Gatlyktorna tändes utanför, ett kraftigt oväder fick alla fönsterrutor att darra.

Annanas

Suset från bilarna gled förbi i oregelbundna intervaller. Det trängde sig in i rummet genom fönsterrutan vilken pressade samman ljudet till en jämn frekvens i mellanregistret. Karl låg på sin säng och blundade. Vägledd av ljudet tog varje susning form och förvandlades bakom hans ögonlock än till en liten grå personbil, än till lätt lastbil med vitt släp och än till en tungt lastad långtradare. Även körriktning och hastighet registrerades. Lite förvånad, då han kände vägarna nedanför väl, konstaterade han att det ofta var samma bil som susade bi, en ekvation som inte stämde överens med bilens fart och riktning. I vissa fall kunde det såklart förklaras genom att bilen så fort den tagit sig bortom höravstånd omedelbar och blixtsnabbt vänt om och kört tillbaka. Mer problematiskt blev det då samma bil kom efter sig själv inom bara några sekunder. Det går visserligen att komma till samma punkt genom att köra i en cirkel där man passerar husets baksida och på så vis tar sig utom höravstånd och sedan in i igen. Men den sträckan skulle ha tagit minst tio minuter att köra sig igenom och det hade krävt en våldsam hastighet och tur med trafikljusen för att ens klara detta minimum och för att mäta sig med dessa fantasifordon krävdes en sådan svindlande acceleration och plötslig inbromsning att Karl tillslut fick sluta sig till att det faktiskt inte var samma bil som körde förbi. Han hade hört fel. Så låg han där och lät sig uppslukas av dessa halvslummerns koaner i morgondiset, en höstmorgon i Stockholm i början av det tjugoförsta århundradet, då en röst plötsligt slet honom upp ur hans slummer: – Kaaa-arl!, var det hans far som skrek, Karl! Snälla lilla pojke, kom och hjälp pappa! snyftade han. Karl slog upp ögonen och möttes av det skumma ljuset som fyllde rummet genom springorna i persiennerna. Det var mycket tidigt. Han gned sig med ovansidan av handen i ögonen och gäspade varpå han med ett beslutsamt ryck slängde sig upp ur sitt tillstånd och lät benen falla ned på golvet. – Jag kommer, pappa; ska bara ta på mig något, viskade han, knappt hörbart för sig själv under de plågade skriken från fadern i rummet intill som alltjämt fortsatte. Det var kallt i rummen och de blonda fjunen på Karls armar och ben stod rätt upp; han gnuggade och blåste i sina händer. Skyndsamt rafsade han ihop sina paltor som låg slängda över en stolsrygg och drog dem på sig.

Utanför fönstret fortsatte bilarnas sus att dra förbi under den långsamt uppgående solen. Man kunde se att vattenpölarna från gårdagens regn hade  frusit till is, snart skulle vintern vara här, tänkte Karl och gick ut ur rummet. Han tassade obemärkt förbi faderns rum och in i köket. Fadern hade slutet skrika, nu satt han bara och mumlade tyst för sig själv. Oftast behövde fadern inget när han ropade. Gick Karl in och frågade vad som stod på smetades bara ett dumt grin ut över ansiktet medan fadern stammade fram någon dunkel observation, ”snart är han här, kommer närmare gör han, det känner jag här, känn själv” och kanske drog han sin sons hand mot hans svullna mage, vilken gav ifrån sig ett plågat kurrande och gnällde, eller så stirrade han bara med sin glasartade blick in i sonens ögon och sa ”lyssna”, medan han lät den orakade hakan falla ner mot hans bröst blottandes de gula tänderna och de sönderbitna läpparna. Karl gick nu inte in i faderns rum utan direkt in i köket, där han tog fram ett mjölkpaket och en förpackning kalaspuffar. Det fanns inte mycket att äta i kylskåpet förutom just mjölk och flingor, en falukorv, ett paket blodpudding och två hela annanasfrukter. – Jag måste handla igen, sa han tyst för sig själv, medan han bar sin frukost till köksfönstret. Ute på gatan var en ensam liten flicka upptagen vid en lek där hon hoppade ut och in ur den ljuskägla som föll in på gatan bakom ett höghus längre bort, än stod hon i skuggan än i ljuset. Hon skrattade upprymt. Karl lutade sin haka mot fönsterhandtagets kalla stål och tittade på flickan, det var Cecilia som bodde ovanför dem, och där kom hennes mamma, Annika, och tog flickan vid handen.

När han ätit upp sina flingor och diskat talriken ren och ställt den i diskstället, gick han tassande mot faderns rum. Han kikade fram bakom dörrkarmen för att försäkra sig om att fadern inte sov och att hans besök skulle väcka honom. Men nu sov han inte, utan satt alldeles stilla i sin fåtölj och stirrade upp i himlen utanför fönstret. Samma susande från förbipasserande bilar behärskade även det här rummet. – Det är havet, sa fadern och vände sig mot dörröppningen där Karl stod och gömde sig. Förlägen över att ha blivit upptäckt vred Karl på sig, kollade över sin axel och höjde förstrött på sina ögonbryn. Trots att hans far sedan fler år tillbaka fullständigt, som Karl brukade säga, flippat ut, förmådde fortfarande faderns stämma att verka respektingivande på honom, – Det är bilarna, svarade Karl tyst, sedan tog han vid, – vi har slut mat, jag måste gå och handla; vill du ha något särskilt, pappa? Fadern såg ut att lyssna uppmärksamt på sonens fråga, han funderade en stund sedan svarade han, – Det är havet som brusar, jo, det är det och därifrån kommer jag… och du! men nu är vi här på land, det är som det är, men det ska vi ändra på. I havet var vi förr… – Pappa! avbröt Karl honom, vill du ha något särskilt från affären, han lade eftertryck vid varje ord för att markera sin irritation, jag ska handla. Fadern reste sig från sin fåtölj. På överkroppen bar han en grå för stor t-shirt, på huvudet svajade en sliten panamahatt, nertill, med undantag för ett par flip-floptofflor var han naken. Hans skrumpna kön svajade dött mellan hans ben när han linkade sig fram mot sonen med ett strängt, slugt leende på läpparna. När han kom alldeles nära sträckte han ut sina armar mot sin son. Karl försökte backa undan, men fadern var både för snabb och för stark och lyckades koppla en hård kram som gick runt sonens armar och låste fast dem bakom hans rygg. Karl hörde hans tunga varma andedräkt i sitt vänstra öra. – Vill du ha något särskilt från affären, upprepade han svagt med darrande stämma. Faderns andning upphörde för några sekunder, sedan stönade han kort, – Annanas, släppte greppet om pojken, vände sig om och stapplade tillbaka mot sin fåtölj.

Bach & Mendelssohn – Matthäus-passion

Download Bach & Mendelssohn – Matthäus-passion from piratebay.org

Read the lyrics

Utan titel

Han står i gräsets morgondagg
Myror klättrar längs hans anklar
Och tittar på sitt livets slagg
Som samlar upp hans tankar

I en punkt av brännande ljus
I ett blixtrande ögonblick
Där allt står klart och rent som snus:
Ut- och in- och över- blir här till av-sikt

Och med en hjältes beslutsamhet
Kastar han sig på knäna ner
Skriker, ”Här, nu oändlighet!”
Och till Gud han ber

Och lyfter upp sitt svalnande liv
Sitt eget förflutnas spår
- Och känner världen ta ett kliv
- Och smetar det i sitt hår

Och nedan forsar älven fram
Och slår mot stock och sten
Tragisk dans i solens famn
Och han viskar ”Jag var sen”

En mindre tid

Genom ekande artärer, i tunna strimmor rinner -
Under min levrade blodslinjes kalla skare,
Från ett träsk av minnen ångande av glömska -
Mina drömmars svala underströmmar.

Genom tomma artärer där blod en gång flöt -
Bärandes på de förgångnas döda stämmor;
Sjungandes min framtid, min morgon och min vår -
Där ljuder nu blott en klagande vind.

Genom dessa artärer, mina ekande marmorhallar,
Kliver timmarna fram, burna på ekande steg.
Men varje ekande klackslag, är den födande dotterns död,
Och varje sekund en blinkning – det förgångnas persienn.

Men under tiden under dessa timmar genom andra tunnlar
Flyter en finare tids-substans, nämligen ”undertiden”,
Som emellan ”tick” och ”tack” öppnar, river upp,
mellan framtid och förflutenhet, en oändlig ocean.

Och visst bär mina marmorhallar på spår av förgångenhet
Genom hällristningar, fossiler och övergivna bon.
Och visst är jag en sak för arkeologiska instrument
Men mitt liv är här, i evig ungdom, svept i sin egen glömska.

Att vara nära

När man befinner sig tillräckligt nära någon, i en säng just innan man är på väg att somna in till exempel, händer det att ansiktets konturer, skuggor och olika kulörer smälter samman till ett enda fält av färger – omärkbart övergående i varandra. Själva närheten till en person upplöser dess status av uttydbart tecken. Denna person är inte längre si eller så, den eller den, utan fullkomligt undandragen all kategorisk indelning.

Som ett flygfoto, en abstrakt terräng, utan början eller slut öppnar sig denna andra person för mig. I och med den fullkomliga intimiteten som tillåtelsen att få slumra in vid hennes sida är hon på en gång närvarande och inbjudande för utforskning, men samtidigt fullkomligt undandragen mig. Varför framtvingar till exempel dessa delikata situationer inte sällan denna hopplösa fråga efter vad den andre tänker på? Jag frestas till antagandet att själva närheten på ett tvingande och inte alltid behagligt sätt upplåter den andres allra outgrundligaste djup och på ett överraskande sätt avslöjar den oöverskådliga klyfta som skiljer varje människa åt i sin absoluta enskildhet (Jag föreställer mig här bilden av en äventyrare som mödosamt kämpat sig genom en terräng av buskar och snår, på väg mot något fjärran mål, endast för att vid snårets slut finna sig, skräckslagen, svajandes vid randen av ett stup utan botten).

Annat är det med bardiskgrannen som stöter till din axel och därmed spiller ut dina dyra droppar, och därmed avgjort måste vara en idiot – hans ansikte avtecknar sig klart och tydligt för dig i all sin avskyvärdhet (1).

För att vända mig till Husserl är den andre alltid situerad ”där”, på ett sätt som är fullkomligt oförenligt med mitt ”här”. Ett genomgripande inkännande av den andre är omöjligt enligt ekvationen att du aldrig någonsin kan vara jag vilket med ens skulle förinta existensen av dig.

För min älskade har jag många gånger bekänt en diffus och frustrerad önskan av att vilja inmundiga mig henne, att bita stora tuggor av henne, men på ett sådant sätt att jag inte förintar henne, utan till en än djupare grad gjuter liv i henne genom att förena henne med mig och mitt liv. Eller så önskar jag mig att på något sätt vända henne ut och in så att hon dras på mig som en sovsäck för att sedan vända min munhåla över och runt henne så att vi omsluts av mitt innanmätes håligheter och därigenom fullkomligt uppslukas av ett intet. Jag bemäktigas alltså av bilder lika omöjliga som målet med dem: fullkomlig inlevelse och inkännande av den andres själsliv.

Noter:

(1) Men kanske kan en önskan att, på grund av denna incident, fullkomligt mosa bargrannens ansikte med knytnävslag uppstå. Och kanske kan detta vara ett uttryck för en djup, förvriden kärlek: att utplåna de tydliga och bekanta dragen, så att han lik din älskade om natten, förvandlas till otydliga konturer, något obestämbart, något inte längre fastslaget och outgrundligt och därmed något älskvärt. Detta bekräftas av den inte ovanliga synen av två slagskämpar som, när deras krafter fullkomligt uttömts, omfamnar varandra och med ansiktena dränkta i blod blir till de bästa av vänner.

Att återvända

När skiten jäser i tarmen och tänjer ut min buk med gas kommer smärtorna. Det är svårt att få det ur sig, skönt när det väl går. Skrivandet är en näst intill analog process: Mina ord är min andliga avföring, stoffet som min själ inte förmår smälta och som den nu stöter ifrån sig. Dessa meningar springer ur mitt lidande, men är samtidigt dess bot. Den enda skillnaden, och det är en betydande sådan, är att jag inför mina av kroppen producerade restprodukter inte grips av det illamående som stanken av min själsliga avföring medför

Men värre än något annat är den känsla som infinner sig då man återvänder till en sedan länge svalnad avskrädeshög. Man ser ”det där” ligga framför en, det som en gång varit en del av ens själ men som nu ter sig som fullständigt dött. En kuslig känsla av tomhet infinner sig. Stanken vittnar om liv, ett liv på väg bort, men när värmen förångat och lämnat det torra skalet kvar möts jag bara av en stum förvåning: – Var detta intet en del av mig? Denna knappt till spår av liv reducerade ”sak”. Detta bekräftar på sätt och vis en känsla, eller en aning, som jag länge haft – en av nöden ofullbordad idé: att jag själv just utgörs av ett intet, eller ett varken eller. Det som är så skrämmande med denna skrift som en gång tillhört mig är att jag inte längre tillhör den.

Jag minns åtskilliga gånger då jag suttit i baksätet på olika bilar och den fascination jag hade, och fortfarande har, inför att flytta mina läppar alldeles nära bilrutan och andas ut en fläck av kondens för att sedan se den sakta krympa, från kanterna inåt tills den till slut fullkomligt dunstat bort; eller då jag promenerat genom ett vinterlandskap och vänt på huvudet för att se min andedräkt bilda ett moln som lämnas bakom mig för att sedan skingras för en svag vindstöt. Från dessa försvinnandets bilder tycks ett stilla viskande svar på den mest enfaldiga av enfaldiga frågor, – Vem är jag?, uttalas: – Du är inte längre. Att vara inte längre vara, är vad jag är: ett varken antingen eller; eller för att åberopa mig på en svagt modifierad Novalis, en hemlöshet: ett oscillerande stående mitt emellan en bortavaro och den fullkomliga identifikationen med sig själv som utgörs av idén om ett hem. Filosferandet, skriver han, sker just i denna hemlöshet, ett påstående som jag gärna tolkar som ett gripande av just sin egen belägenhet som hemlös. Att gripa tag i denna hemlöshet, förlika sig med den, och, i all sin omöjlighet, försöka att uttrycka den, däri ligger filosofins oändliga uppgift. För, hur säga det försvinnande? Hur skulle det någonsin vara möjligt att i skrift fånga det som är på väg bort, då detta försvinnande redan dragit sig undan innan jag funnit den rätta formuleringen och präntat ned den i skrift. Den förnuftige kanske skulle invända med, att om jag nu en gång slagit fast detta, vad är det då för mening i att fortsätta denna fåfänga jakt efter något som i slutändan inte ens finns? Det är en ganska bra fråga, till och med berättigad, och jag kan inte egentligen ge något svar förutom: hur det än må ligga till så kommer jag förmodligen aldrig att sluta formulera mig, och vad vore egentligen tänkandet utan denna jakt – detta ovissa kringirrande letande, ledd endast av de dunklaste och svagast skinande stjärnorna på himlavalvet – annat än ett blott registrerande. Det senare lämnar vi åt vetenskapen.

Horisont

Under mina fötter ligger stranden,
den är het och den bränner mina fotsulor.
Den uppmanar mig att gå.
Framför mig ligger himlens blå, och
Vattnets blå:
Upp-, och ned-gåendes i varandra.

Utan moln att dölja sig bakom,
och med en ren och klar viskning,
anropar himlen.
Stranden är het
och den uppmanar mig att gå…
och framför mig ligger himlen.

Och mina fotsulor bränns i sanden,
sanden som ber mig
att gå.
Och havet lockar med sitt dova brus.

Och havet lockar och ber mig komma
och låta mig slutas i dess famn.
Och havets brus och himlens viskning
blandas med varandra

Och där nere bränner sanden,
manar mig att gå,
men jag står orörlig kvar
i havets brus och vindens viskning.

Och jag står orörlig kvar
och vägrar höra på
varken havets brus eller
vindens viskning och
sanden manar mig att gå.

Men mina fötter är stilla
i den varma sanden och
mitt öra är ställt i tjänst
hos den linje som delar de båda åt
Havets brus och vindens viskning

Mot övergångens medelpunkt
lånar jag mitt öra.
Den plats där Himlens viskning
inte längre är
och där havets brus
ännu inte är.
Där varken det ena eller andra
och därmed intet är